PROLOG - BREV

     Låt mig berätta om mig själv.
     Jag är en ensam person. En ensam och cynisk person. Och sjutton år gammal. Jag är sjutton år, jag har aldrig haft ett förhållande med någon, min senaste vän hade jag när jag var sex år gammal. Han var fem, men visste tydligen mer om vad man måste göra för att överleva det hårda äventyr alla stolt kallar sina liv än vad jag gjorde. Bara det är en uppenbar anledning till att han skulle lämna mig.
     Jag bor ensam i ett stort hus i utkanten av Pets, ute i skogen. Egentligen bodde jag här med Erik – han är min bror – men han flyttade ihop med Mattias för några månader sedan. Så nu bor jag här ensam. Jag föredrar nog faktiskt att bo helt ensam, jag behöver aldrig bry mig om att någon annan ska sova och jag behöver aldrig vakna mitt i natten för att någon annan lever om i huset. Enda nackdelen jag kan komma på att bo ensam är just för att det blir så väldigt... ensamt. Jag måste städa allting själv. Och mitt hus är väldigt stort. Speciellt för en enda person att bo ensam i. Men som sagt trivs jag med att det finns så väldigt mycket plats.
     Vad mer kan jag berätta?
     Jag gillar bilder. Bilder, teckningar, skisser, fotografier – allting som har med bilder att göra egentligen. Att hitta saker att fånga på bild, fotografera dem eller avbilda dem med papper och penna. Det har jag gjort så länge jag kan komma ihåg. Jag läser inte böcker, men däremot så älskar jag serier. En gång i tiden så drömde jag om att bli serietecknare. Serietecknare och professionell dansare. Min pappa var dansare och det var han som lärde mig att dansa.
     Han ärvde jag även mina ögon och mitt hår ifrån. Och mina fötter. Händerna fick jag av min mor. Stora, men smala med väldigt långa fingrar. Hon var barnboksförfattare förresten. Säkert därifrån som jag gillade sagoböcker ifrån så mycket. Jag tror på karma också.
      Nu var det avklarat.
     Eftersom jag tror på karma, betyder det att jag måste ha gjort något ut i helvete fel i mitt förra liv, eftersom jag aldrig är lycklig. Eftersom allting jag rör vid verkar försvinna eller göra mitt liv till ett levande helvete. Jag börjar från det att jag förlorade min första, min enda och förmodligen sista vän.
     Som jag nämnde var jag sex år och han var fem år gammal. Vi lekte med varandra varje dag. I förskolan och ofta också efter skolan. Han brukade följa med mig hem till vårat hus utanför Pets och jag brukade följa med honom till hans slott. Fast egentligen är det inte ett slott, men det är riktigt stort och flott med en massa flådiga rum och flera toaletter (det verkar vara viktigt för rika människor). Du förstår, hans pappa är borgmästare i Pets. Men jag träffade honom aldrig riktigt sådär så att jag hann mer än bara hälsa på honom. Det var ofta bara barnflickan och hans äldre syster hemma när jag var och hälsade på. Hans mamma dog när han var liten. Jag tyckte alltid synd om honom för det och sa att han kunde få dela mamma med mig. Det tyckte hon också, min mamma alltså. Jag tror hon älskade honom som om han var hennes son också, precis lika mycket som hon älskade mig. Hon sa alltid att jag hade hittat en mycket speciell vän i honom och att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag antar att hon hade fel.
     En kväll när jag hälsade på honom efter skolan för att han var sjuk så kom hans pappa hem. Det var första gången som jag riktigt träffade honom. Han var en stor man. Inte tjock, men han hade mycket breda axlar och han var lång. För mig som bara var sex år, liten och ganska knubbig, så var han en jätte. Av vad jag kommer ihåg tyckte jag att han hade väldigt fint hår också. Brunt tjock hår med en vacker glans. Jag berättade för honom att han såg precis ut som en sagoprins, eller en riddare, och han skrattade. Sedan sa han att jag var tvungen att åka hem, så att hans son skulle kunna vila. När jag lämnade sovrummet så kunde jag höra hur hans pappa frågade vad jag hade gjort där när han var sjuk, men Sebastian svarade helt bekymmerslöst att jag var hans medicin. Då stängde barnflickan igen dörren och började prata med mig så att jag inte längre kunde höra vad de pratade om, hon ledde mig ut i köket där hon ställde fram lite kakor åt mig samtidigt som hon ringde mina föräldrar. Precis när jag lämnade dörren såg jag hans pappa komma emot oss, han såg arg ut. Sen stängde min pappa dörren och vi åkte hem igen.
     När Sebastian kom till skolan igen, veckan efter jag hade hälsat på honom, så hälsade han inte på mig när han kom till skolan med sin pappa. Han gick rakt förbi mig, till sina andra vänner.
     Jag vet inte riktigt varför, men de där andra vännerna gillade jag aldrig. Pappa sa att jag kanske var lite avundsjuk för att jag inte alltid fick vara med Sebastian, eller om det var för att de kanske bara ville vara kompisar med honom för att hans pappa var rik.
     Jag bestämde mig för att han kanske bara ville träffa sina andra kompisar först, för de hade säkert inte hälsat på honom när han var sjuk, och att han skulle leka med mig under rasten istället. Jag satte mig i en gunga och såg på dem. Jag hörde att de skrattade åt något och kollade åt mitt håll. Jag tänkte att han kanske hade berättat om allt kul vi hade gjort och att de tyckte det lät kul. Kanske skulle jag få vara med dem och leka någon gång? Men det var då det hände. En av de tuffa barnen, de som Sebastian pratade med, ställde sig upp på en bänk. Sedan började han ropa så att alla barnen på gården skulle se på honom. Sedan pekade han på mig och sa; "Sebastian sa att tjockisen är bög!" Först förstod jag inte riktigt vad det var han hade sagt, sen hörde jag att alla skrattade. Jag försökte se efter Sebastian, men jag kunde inte se honom. Alla började skrika åt mig och jag visste att det här var hans sätt att säga att han inte ville vara kompis med mig längre.
     Rektorn ringde hem till hans pappa, men vi pratade aldrig med varandra igen. Inte ett enda ord.

     Tror ni fortfarande inte att jag är otursförföljd, ett objekt för dålig karma som slår tillbaka? Kanske är jag bara en unge som inte vågade skaffa sig nya vänner efter att en enda hade vänt sig emot mig istället? Låt mig fortsätta berätta om vad som hände mig.
     Jag hade precis fyllt tio år. Mina föräldrar berättade att vi skulle få ett syskon. Inte det hemska i sig, jag ville väldigt gärna ha ett syskon, bror eller syster spelade ingen roll. Jag verkligen längtade efter att få bli storebror och jag tänkte att jag skulle lära den lille en massa saker. De hemliga gångarna i huset som bara jag och Erik visste om, lära henne (eller honom) att klättra i det stora klätterträdet i skogen och hur man fick som störst såpbubblor när man blåste.
     Varje natt så låg jag i mamma och pappas säng med örat tryckt emot mammas mage och försökte höra efter barnet samtidigt som jag berättade om hela världen – eller i alla fall Pets – och om vad jag hade lärt mig i skolan och precis allt annat som jag hittade på ensam på våran stora gård. Och ibland om bebisen hade riktigt tur, då kanske jag vågade berätta någon av sagorna som jag hade skrivit i skolan. Varje gång som mamma skrattade eller grät när jag berättade historierna så sa hon att det var för att bebisen gjorde det genom henne. Hon sa att hon var så stolt över mig, över att jag var så snäll emot mitt nya syskon.
     Jag hade en favorit serie som jag brukade läsa. Jag kommer inte längre ihåg vad den hette, men jag vet att jag ibland brukade ligga bredvid mamma och läsa högt alla bitar som jag gillade bäst. Hjälten hette Cloud kommer jag ihåg. Moln. När bebisen hade kommit hälsade jag och Erik på mamma på sjukhuset med pappa. Mamma sa att jag hade fått en lillasyster, men att vi inte kunde träffa henne riktigt ännu, för hon var tvungen att ligga i en kuvös några veckor, för hon vägde för lite. Då frågade jag mamma, om hon inte tyckte att det passade bra att bebisen skulle heta Cloud – för att hon var så lätt, som ett moln på himlen. Och för att hjälten hette det, så att hon skulle kunna bli en riktig hjälte hon med. Mamma tyckte att det var en riktigt bra idé och sa att de inte hade hunnit bestämma något namn, så det var alldelens perfekt. Sen åkte vi hem, jag och Erik. Mamma och pappa och Cloud skulle komma hem om några dagar, men Erik skulle ta hand om mig, för han var gammal nog – Han hade till och med hunnit börja bli en doktor. Vi hade fått lov att sova i deras säng tills de kom hem igen.
     Men mamma och pappa kom aldrig hem med min syster. Jag fick aldrig ge henne bilden jag hade ritat av henne som en hjälte med en fin dräkt och allt. Den hängde kvar där på väggen, utan att någon annan än jag hade sett den. Där hänger den fortfarande kvar nu, sju år senare. Jag har aldrig riktigt kommit för mig att ta ner den. Och att bära ut alla gamla möbler har inte heller blivit av. Erik lade bara en massa vita lakan över dem. Det var han som berättade för mig vad som hade hänt. Han berättade det som en av mammas sagor, så att jag inte skulle bli lika ledsen tror jag.
     De var på väg hem från sjukhuset. Klockan var bara fyra, men det var redan mörkt. Vintermörker och halka. Cloud satt nerbäddad i barnstolen bredvid pappa i framsätet och mamma därbak. Hon kunde inte bestämma sig för om hon oroade sig över att pappa körde för fort eller om hon skulle klaga över att de inte kom hem nog snabbt. Mötande bilar susade förbi nästan hela tiden och sedan kom det en vit pickup och pappa tänkte att den också bara skulle köra förbi, precis som alla andra bilar. Det var ingen fara, för den körde ju i motsatt fil. Men när han kom närmare såg han att det inte alls var ingen fara. Han försökte tuta åt den andra bilen, blinka med lamporna så att han skulle förstå att han körde på fel sida, men den andra bilen bara körde rakt fram.
     Mamma och pappa blev rädda, för de visste att de skulle krocka om ingen av dem svängde – och de kunde inte köra in i fel fil de heller. Cloud började gråta, för hon förstod att något var fel – för hon var en smart bebis. Pappa sa åt mamma att hon skulle ta på sig bältet och fortsatte tuta, så att den andra bilen kanske skulle svänga och köra rätt. Sen... slutade han.
     Pappa stod utanför bilen. Han lyfte upp Cloud i sina armar och hon grät inte mer. Istället var det mamma som grät, för hon ville inte lämna oss kvar ensamma. Pappa var förståndig och sa åt henne att de visst var tvungna att lämna oss och att vi skulle klara oss alldelens utmärkt utan dem. Han sa att vi skulle veta att de inte ville lämna oss, men att vi snart skulle ses igen. Sen följde mamma med pappa och Cloud, men hon grät fortfarande. Hon hoppades att vi skulle hitta dem när vi väl skulle komma efter dem.
     Egentligen så var det väl inte riktigt så. De dog bara. Pickupen fortsatte att köra i fel fil, pappa svängde undan, men tappade kontroll över bilen som tappade greppet om den hala vägen. Bilen körde in i ett träd. Airbagen var undankopplad, så att Clouds barnstol skulle kunna åka med. Pappa slog emot glasrutan och sedan ratten och dog direkt. Cloud klarade inte av att utsättas för så stora påfrestningar som krocken med trädet innebar och hon dog också direkt. Mamma kunde klarat sig, om hon inte hade klivit ur bilen. Hennes ryggrad hade gått av på två ställen och klarade inte av belastningen och hon föll ihop så fort som hon rätat på sig utanför bilen. Den natten blev jag och Erik föräldralösa, oavsett hur man berättar det. Den enda som jag hade kvar nu var Erik.

     Skolan blev värre. Någon spred ut ett rykte om att det var jag som hade förstört våran bils bromsar och att det var mitt fel att mina föräldrar var döda. Jag kan bara tänka mig vem det var. De fyra åren efter att han hade avslutat våran vänskap hade öknamnen blivit mer än bara så. De stal min lunch, kastade mig i soporna, badade mig i toaletten. Elaka ord hade blivit fysisk misshandel. Men kanske var det min mentala hälsa som råkade mest illa ut.
     Vid tolv års ålder brydde jag mig inte längre om att de stal min lunch. Vissa dagar kastade jag iväg den redan innan jag kom till skolan, så att de inte skulle ha glädjen att göra det. Jag blev anorektiker. Hade inte Erik funnits, utan om jag hade hamnat på barnhem så hade jag förmodligen varit död jag med för flera år sedan. Det var tack vare att han praktiskt taget var läkare som han ens märkte att jag smalnade alldelens för mycket, alldelens för snabbt.
     Han tvingade mig att äta, tvingade i mig extra mycket frukost, var hemma tills det att jag kom hem från skolan så att han visste att jag åt något innan middagen. Lät mig aldrig gå ifrån bordet innan jag ätit upp var enda smula han hade lagt upp på min tallrick. Hade jag försökt att smyga bort maten, eller att han kom på mig med att spy efter jag ätit något, tvingade han i mig ännu mer till lunch. Vi sov båda i mamma och pappas rum. Det hade vi gjort ända sedan de hade gått bort. I början sa han att det var för att mamma hade sagt att vi skulle sova i deras säng tillsammans tills de kom hem – och de hade inte kommit hem ännu – men vid det laget var det nog bara för att han skulle veta att jag inte klev upp på natten och försökte kasta upp vad jag haft till middag.
     Idag är jag glad för att han tvingade mig att äta. Då, hatade jag honom. Jag hatade mamma, jag hatade pappa och jag hatade Cloud. Jag hatade alla som jag någonsin träffat och alla som jag någonsin hört talas om. Men den som bar skulden för att mitt elände, det var Sebastian.
     Det var hans fel att jag blev mobbad och misshandlad. Jag vet inte hur jag fick det till att det var hans fel, men det var hans fel att Cloud föddes. Det var hans fel att mina föräldrar dog och det var hans fel att Cloud dog. Det var hans fel att jag blev anorektiker och det var hans fel att min bror alltid såg så ledsen ut. Än idag kan jag tänka så och fortfarande kan jag hitta på anledningar till att jag hade rätt då. Men inombords så viskar en liten röst att jag bara vill ha en syndabock och det är därför. Även om det faktiskt är hans fel att jag är utstött.
     Samtidigt som Erik tog hand om mig och försökte jaga bort mina tankar om att jag var tjock, så läste Erik vidare på universitetet. Han vägrade ge upp sina drömmar om att bli läkare. Kring min fjorton års dag tog han hem en vän, som han kallade honom. Den här vännen var väldigt sliten. Han såg aldrig rakt på mig och när Erik lämnade oss ensamma i en kvart för att koka te och hämta ett fotoalbum som jag gjort, så var det ingen av oss som kunde säga något. Jag vet inte riktigt om det var början på min asociala era, eller om jag bara var blyg. Jag vet att jag var rädd för honom, även om jag visste att Erik aldrig skulle släppa in en farlig människa i huset. Jag såg att han hade en massa ärr på sina armar, men jag ville inte fråga hur han hade fått dem – Jag ville inte att han skulle ta illa upp.
     Erik fortsatte att ta hem Mattias – det är vad han heter - flera gånger. Varken han eller jag pratade med varandra direkt, bara genom Erik med en massa frågor. Sen en dag förra året, när jag kom hem från en... host... underbar dag i skolan, så upptäckte jag hur pass bra vänner de egentligen var.
     Jag kom in genom dörren, mina skor var genomdränka av vatten på grund av ösregnet utanför. Jag ropade efter Erik. Han svarade inte, så jag tänkte att han kanske låg och sov eftersom han brukade jobba sent när han praktiserade på sjukhuset. Jag lämnade min väska i hallen, tog av mig både skorna och strumporna som var blöta och började gå emot sovrummet för att hämta ett par torra, nya sockar. När jag öppnade dörren möttes jag synen av min bror som var i färd att dra av Mattias skjorta samtidigt som han tryckte sina läppar emot Eriks redan blottade bringa. Så fort Mattias upptäckte mig ställde han sig upp ur sängen. Själv sprang jag ut ur rummet och ur ut huset, ut i skogen samtidigt som regnet fortsatte att piska ner från skyn.
     Jag vet inte varför jag sprang egentligen. Jag hade inget emot att Erik inte längre var bara min, jag hade inte ens emot att han hade skaffat sig en pojkvän, tillskillnad från de flesta tjugotre år gamla män som skaffar sig en flickvän. Det var väl mest för att jag blev så pass chockad, över att jag inte hade förstått eller för att han inte hade sagt något eller kanske bara för att jag hade kommit på dem halvnakna i sängen där jag skulle sova.
     Till min förvåning var det Mattias som hade kommit efter mig och inte Erik. Han frågade mig om jag ville att han skulle gå, att han förstod om jag aldrig någonsin ville se honom igen och tänkte att allt var hans fel. Jag tyckte inte alls att det var hans fel och jag vill absolut inte att han aldrig mer skulle komma tillbaka. På något sätt lyckades jag klämma ur mig att det var flera år sedan som jag hade sett Erik så glad som han såg ut att vara när Mattias kysste honom, även om det var bland de mest generande saker som jag någonsin sagt. Det var första gången som vi faktiskt pratade med varandra, utan att Erik fanns någonstans i närheten.

     Okej, så jag kanske har fått en till vän efter Sebastian. Och mitt liv är inte helt åt helvete. Men det gäller å andra sidan bara så länge som jag är med Erik och Mattias. Men som jag nämnde så har Erik flyttat ut. Så det mesta jag får leva med är mig själv och mina förvridna minnen av allt jag har upplevt under mina sjutton år. Sjutton jävla år. Och ni har inte ens hört hälften av vad som har hänt mig.
Kom ihåg det.

     Emil Gustafsson
     03 november, 20:08

ETT - DRUNKNAD

     Tomma korridorer, ljudet av skor som slår emot golvet med jämna mellanrum ekar i den avlånga lokalen. Solens stålar som försiktigt breder ut sig över golvet, en hastig skugga som rör sig över golvet. Emil kastar en snabb blick på klockan runtom hans handled. Fem minuter försenad. Fantastiskt – Fan.
     Han passerade ett hörn, väskan hängde knappt efter honom. Hans fick väja undan för att inte springa in i städaren – förlåt, lokalvårdaren - som just höll på att tömma en sopkorg. Nästan framme vid klassrummet. Han visste att läraren redan hade börjat med uppropet, kanske till och med genomgången, och att hon därför skulle snäsa åt honom för att han var sen. Som alltid. Det roliga i situationen var att det var så här varje morgon. För hans buss var aldrig i tid. Den var inte ens i tid till den hemliga busstabellen, den med de egentliga tiderna. Nä, den gick enligt den vanliga som alla resenärer gick efter, men den kom aldrig fram i tid någonstans. Alltid fem minuter sen. Egentligen tio minuter sen för hållplatsen. Men det brydde läraren sig inte om. Han stannade upp, hämtade andan nätt och jämnt innan han tyst öppnade dörren och steg in.
     Lärarinnan såg från sitt armbandsur till uppropslistan. "Du är sex minuter sen, Emil" sade hon och såg upp på honom sedan när han passerade hennes kateder emot en tom bänk, för att slippa sitta med någon annan.
    "Du är fem minuter sen igen."
     Han satte mig ner och placerade sin väska på bordet framför sig. "Jag vet, bussen var sen."
    "Jag kommer att ringa dina föräldrar om det händer igen, Emil" varnade hon honom. Samma som varje morgon. Hon ringde aldrig hans föräldrar i slutändan.
     Han såg på henne och öppnade sin väska för att plocka fram sina böcker. "Då ska jag påminna dig nästa gång om att mina föräldrar inte är i livet, så slipper du göra det onödiga samtalet." Han kunde inte komma ihåg hur många gånger han hade fått säga det till henne, förmodligen ända sedan första dagen. Kanske var det inte nödvändig information att komma ihåg som elevens föräldrar var i livet eller inte. Eller kanske Emil förväntade sig för mycket av henne, hon hade trots allt bara varit hans lärare i arton månader. Hon slog ner sin blick i pärmen med hennes papper igen.
     "Det är sant, det måste jag komma ihåg till nästa gång." Hon sköt det förmodligen ur minnet precis samma stund som hon hade uttalat den meningen. För precis som alltid skulle hon glömt det till nästa gång. För det skulle bli en nästa gång.

     Men det var inte förrens efter lektionen som det riktiga helvetet började. Det var tisdag, vilket innebar tidig lunchrast, vilket i sin tur innebar, ingen lunch för Emil. Han drog sig undan från resten av eleverna som hade lunch, satte sig i utkanten av matsalen för att i ro kunna äta sin lunch innan någon hann upptäcka honom och kasta en halvt uppdrucken cola på honom eller doppa hans huvud i en toalettstol för en uppfriskning. Men allting var precis som vanligt. Cola var dock utbytt mot en smörgås med tomater.
     Han suckade. Det var svårt för honom att avgöra att det var skönt att slippa den kladdiga läskedrycken eller om han föredrog den framför en tomatbit i örat. Men hans klasskamrater gjorde sitt bästa för att försöka tvätta bort den kladdiga röran när de körde ner hans huvud genom isen som lagt sig över fontänen på som stod precis utanför skolans egendom.
     "Du behöver ingen mat!" skrek dem åt honom samtidigt som de skrattandes sprang tillbaka in till skolan med hans lunch. "Du är fet nog som det är ändå, fetto!" Kvar låg Emil och hostade på marken, halvdränkt i fontänen.

TVÅ - STILLA RÖRELSER

     Skolan var alltid ett helvete för Emil, det var något som inte var så svårt att upptäcka. Varken lärare eller elever verkar gilla honom och han älskar dem inte precis tillbaka. Att åka hem från från denna dagligen outhärdliga situation borde vara något som man förväntar sig att han varje minut av dagen längtar till, men så är inte fallet. En gång i tiden hade han funnit det njutbart att sitta på bussen och sakta vaggas till sömns av dess långsamma rörelser, men nu var den tim-långa turen inte långt ifrån lika hemsk som resten av dagen. Som tur var hade han ett sätt att fördriva tiden. Inte mycket till underhållning, men det var alltid något.
     Emil drog upp sin gröna väska på sätet bredvid sig och började rota runt i den. Snart drog han fram en sliten och ganska gammal mp3 med ett par hörlurar till ur väskan och tog dem på sig samtidigt som han slog igång apparaten. En snabb blick emot klockan visade att bussen skulle påbörja sin tur om bara någon minut.

     I vanliga fall så brukade han sova halvvägs. Emil suckade och drog en hand igenom det blonda håret. I vanliga fall. I vanliga fall så brukade han också komma ihåg att ladda batterierna till mp3. Igen suckade han och lutade pannan emot det svala fönstret. Vad fanns det mer som kunde gå snett för honom den här dagen?
Bussen började sakta in. Herregud. Han skulle inte ha tänkt sådär. Nu fick väl bussen slut på bränsle eller motorstopp eller vad som helst. Bara för att han skulle få ett problem att lägga till på listan. Tillslut stannade bussen i alla fall.
     "Toppen..." Ordet passerade hans läppar nästan ljudlöst. Vem kunde veta hur länge de skulle få sitta här och vänta på en annan buss som skulle komma?
     Sen hörde Emil hur den främre dörren öppnades. Underligt, ingen brukade kliva på här i vanliga fall. Han rätade på sig för att bättre kunna se vad som hände. Verkade som om någon hade klivit på bussen. Då var det inget att oroa sig över med andra ord. Han lutade sig tillbaka i sätet och kunde inte låta bli att le lite åt sin egen ängslan. Ibland oroade han sig för mycket över ingenting alls. Men därefter fick hans en plötslig insikt.
     Han såg sig omkring hastigt. Säg inte att... den enda lediga platsen på bussen var den bredvid honom själv. Givetvis. Emil tog av sig glasögonen och masserade näsryggen med pekfingret och tummen. Han tog på sig dem igen, kastade återigen en snabb blick emot personen. Det var en han. En av de där meterosexuella killarna. De som så uppenbart verkade vara homosexuella, men vägrade erkänna det utan ersatte homo med metero och påstod att de bara värnade om sitt utseende. Självklart.
     Vänta lite. Emil kände igen det där jag-är-inte-homo-jag-är-bara-mån-om-mitt-utseende-ansiktet. Väldigt mycket. Och han tyckte inte om det faktumet. Han vände snabbt ut blicken igen och hoppades – Hoppades – att det fanns någon annan ledig plats.
     Det var han! Han som gjorde Emils liv till ett helvete, eller var på god väg att göra det i alla fall. Han satte handen vid ögonen för att skymma ansiktet så att han på så sätt slapp bli igenkänd. Det var Sebastian! Vad fan gjorde han här – På den här bussen? Borde inte han vara hemma vid det här laget? Eller sitta i en överflådig bil på väg hem istället för en buss för allmänheten att samåka i?
     Nej, nu visste han var det var. Sebastian hade självklart inte fått plåga honom tillräckligt under dagen, så nu skulle han sitta bredvid honom i några mil och bara säga allt det onda han kunde komma på och bara ösa det över honom. Bara få honom att må lite, lite sämre än tidigare.
     "Kan jag sitta här, Emil?"
     Han såg upp i taket och suckade. Han hade känt igen honom. Och han hade inte slagit sig ner på någon annan plasts. Det var bredvid honom och ingen annan han skulle sitta vid. För ingen annan förtjänade Emils olycka mer än han själv.
     "Hallå?"
     Vänta nu. Sebastian hade sagt Emil. Som i att han faktiskt kom ihåg vad han heter. Som i att han inte hade sagt något av alla hans öknamn. Inte ett enda av dem. Vad var det som hände? Hade han en snäll tvilling? Kanske hade den Sebastian han känt när dem var yngre varit den snälla och sedan hade han blivit inlåst och inte släppts ut förrens nu.
     "Emil?"
     Bussen började rulla och Emil vände blicken emot Sebastian som höll på att tappa balansen när fordonet började röra på sig. Han kunde inte låta bli att le smått åt det hela. Han svarade med att dra undan sin väska från den lediga platsen och låta den andre sätta sig ner bredvid honom.
     Det var svårt för honom att förstå vad den andre hade sagt, svårt att få ett grepp om att han ens hade sagt något. Han hade tänkt sig att Sebastian bara skulle stå där och stirra argt på honom, vänta på att han skulle gå upp i rök eller vad som helst, men han hade helt normalt frågat om han fick sitta bredvid honom. Och han hade inte ens... Om det hade funnits tillfälle för det, hade Emil gapat stort och stirrat på honom. Men nu fanns det inte. Han kunde bara sitta där. Sitta ner bredvid personen han hade hatat i tio år och som hade hatat honom lika länge, om inte längre. Sitta där och undra.

     Emil vaknade med ett ryck. Det första han gjorde var att undra om han hade drömt det hela, det var svårt att avgöra och han antog att han hade det. Vad annars? När, i vilket universum skulle det egentligen kunnat hända? Nästa fråga var hur långt bussen hade åkt. Om de hade åkt förbi hans hållplats var chansen att de var utan för Pets stor. Och om det var fallet, då var chansen lika stor att han skulle sova utomhus lika stor som att solen skulle gå upp nästa dag. Men när han såg ut genom fönstret så bestod det enda han kunde se utav trä och löv.
     Han suckade av lättnad och drog handen igenom sitt blonda hår. Tryckte in stoppknappen och bussen stannade snabbt. Emil klev av och möttes av en vit syn, det hade hunnit börja snöa under bussresan. Ett av vinterns underverk. Fantastiskt. Om han inte hade varit tvungen att gå tre kilometer för att komma hem i nästsan en halvmeter snö.
     Han drog upp sin luva över huvudet och började att promenera, med händerna i jackfickorna och väskan som slog hårt emot hans lår. Nu skulle han säkert ha en förkylning också när han kom hem, tack vare badet tidigare under dagen.

TRE - TYSTNAD

     Snön föll ner från den gråa himlen. För en gångs skull så sprang Emil inte till den första lektionen. Bussen hade anlänt i tid till hans hållplats och den hade kommit fram när den skulle vid skolan. Inte bara det var det underbara med den morgonen.
     Han gick fram till sin sedvanliga plats i klassrummet, vid ett av dem tomma borden, men den här dagen så gjorde det ingenting. Han kände sig glad, ovanligt glad med tanke på att ingenting var annorlunda från hur det brukade vara. Men samtidigt så olikt vardagen som det bara kunde bli. Som om allting var precis som det skulle vara.
     Ingen hade sagt någonting än. På hela morgonen, under den halvtimme som han redan hade hunnit vara där, så hade ingen, inte en endaste person, sagt någonting till honom. Visserligen skulle de knappast hälsa honom godmorgon och det var inte det han var glad att slippa heller. Men ingen hade gett honom något öknamn, eller ens kallat honom vid något av de hundratals, kanske tusentals, smeknamnen. Inga öknamn, inga hånfulla ord och inget skratt. Kanske hade Emil inte drömt på bussen under gårdagen. Sebastian kanske hade åkt med hans buss, han hade kanske suttit bredvid honom och insett att han inte var så helt störd i huvudet som han måste trott att Emil var tidigare.
     Det fanns ingen annan förklaring. Sebastian hade ett hjärta.
     Han såg sig omkring i klassrummet, upptäckte att Sebastian mötte hans blick från längst fram i klassrummet. Han log. Men det gjorde inte Emil lyckligare än tidigare. Han blev orolig. Det kändes för bra för att vara sant att han skulle fått ett leende emot sig. Han vände blicken tillbaka ner i bänken. Kände hur alla stirrade på honom, hörde att de viskade någonting om honom. Han kunde inte uttyda några ord, men han visste att han egentligen inte ville veta vad det var de sa om honom heller.
     Vid slutet av lektionen hoppades han att smeknamnen skulle komma tillbaka. Det kändes som om han var beredd att gå fram till dem och be dem säga något elakt åt honom, vad som helst, tystnaden som gav mer rum åt viskningarna var outhärdlig. Bördan av deras trakasserier var enklare att bära om man faktiskt visste vad de sa om honom. Men att bara veta att det dem sa om honom, gjorde att det kändes som om världen hade axlats över på honom.
     Om bara någon kunde säga något, konfrontera honom med vad det än vad som sades om honom, då skulle han klara av det.
     Men man kan inte få allt, eller hur?

     Nästa lektion var inte annorlunda från den innan om man räknade bort ämnet som studerades. Emil satt ensam, ingen sa någonting högt, bara viskningarna som slöt sig närmre krig honom hela tiden.
     Han önskade att dem skulle sluta, att det – Skolan, dagen, viskningarna, trakasserierna, Allting – skulle ta slut. Att någon i alla fall skulle säga någonting åt honom. Vad som helst. Så att man kunde hantera det, att han inte bara skulle sitta ovetande, plågas av att tänka på vad det kunde vara som Sebastian sagt om honom. Det var alltid enklare att hantera en konfrontation än när han inte visste vad det egentligen sades om honom. Dem skulle lika gärna kunna ljuga och säga att dem inte hade sagt någonting om honom, att det var han som var paranoid och trodde att alla konspirerade emot honom.
     Läraren verkade inte märka någonting om vad som hände runt om honom i klassrummet. Han bad ingen sluta. Han frågade inte vad som pågick, han bad dem inte ens att sluta viska. Han verkade inte bry sig ett dugg om det hela.
     Emil ville skrika högt. Få någon att säga någonting. Vad som helst. Men han gjorde inte det. Han gjorde aldrig som han själv ville göra. Betedde sig aldrig på det sättet han ville bete sig på. Det skulle bara göra dem lyckligare – Ge dem ytterligare en anledning att håna honom.

FYRA - FÖREDETTA

     "Är det sant att du är anorektiker?"
     Emil vände blicken och sin uppmärksamhet till blondinen – av kvinnligt kön – som precis hade ställt honom frågan.
     "Vad?"
     "Är det sant att...?"
     "Jag hörde dig." Han suckade, såg bort i korridoren och vände sig sedan tillsist till boken som han höll i sina händer. Nu visste han i alla fall vad det var som de hade viskat om så entusiastiskt hela morgonen. Det var inte så hemskt som han hade tänkt sig att det skulle vara. Men någonting fick han i alla fall rätt om; Förr eller senare så kröp någon av dem fram till honom för att fråga om ryckterna stämde om honom – Trots att de visste att han förmodligen skulle neka till vad det än var. Att han var anorektiker, som nu, eller han han blev misshandlad av sin far (som är död och begraven sedan sju år tillbaka), att hans mor alltid var redlöst berusad (återigen, bortgången), att orsaken till hans föräldrars död var att Emil hade huggit ihjäl dem båda (när han var tio, måste tilläggas). All den där skiten kom ur en enda mun. Otroligt.
     "Nej, det är inte sant."
     Det spelade egentligen ingen roll om han talade sanning eller inte, hon skulle ändå inte lyssna. Det enda som skulle spridas vidare var vad avskummet av avskummen hade sagt. Men att ge dem tillfredställensen att tro att de faktiskt hade rätt tänkte han verkligen inte ge någon av dem. Det skulle bara användas emot honom.
     "Asså, för Sebastian sa att din kille typ dumpade dig för att han typ tyckte att du var as-spinkig eller nåt" replikerade hon innan kastade sitt blonda hår över sin ena axel, seendes bakåt på sina väninnor och fnissade tyst.
     "Självklart var det Sebastian... VAD?" Han kastade huvudet upp från boken igen och stirrade på henne. "VAD sade du att han hade sagt?"
     "Jag sa att Sebastian typ hade..."
     Hon tolkade mitt ansiktsuttryck som att frågan jag ställt var retorisk.
     "Jag är inte bög!" Orden klämdes fram emellan hårt sammanbitna tänder. Åh, han ville skilja Sebastians huvud från resten av hans kropp!
     "Det var vad han typ sa att du skulle säga" fnissade hon återigen innan hon vände på klacken och sprang bort till sina igen. Dem stämde in i hennes skratt samtidigt som dem såg åt hans håll.
     Emil kände sig som en idiot efter att ha trott att det enda Sebastian spridit ut om honom var att han hade ätstörningar. Han stängde igen sin bok, reste sig upp från golvet och borstade bort dammet som hade fastnat på hans byxor under tiden han suttit.
     Han orkade inte med resten av dagen. Han orkade inte med en enda minut till av det här. Inte idag.
     Han brydde sig inte om att gå bort till sitt skåp för att lämna någonting eller ens hämta sin jacka, utan lämnade bara skolan och började bege sig hem. Eller egentligen inte hem, för det skulle ta resten av dagen och förmodligen hela natten också. Emil ville bara gå någonstans, vart som helst. Så länge han inte behövde stanna kvar i skolan. Så länge som han inte behövde stanna kvar i den här Gudsförgätna skolan med alla jävla skit...
     Han hatade skolan. Han ville bort.

     Till en början så kunde han inte tänka på någonting annat än det som tjejen just hade sagt till honom. Men sedan så började han istället undra ut Sebastian kunde vara så... Han visste inte vad. Korkad? Patetisk? Imbecill? Enfaldig! Vara så enfaldig att han ens kunde säga någonting sådant. Han är inte bög. Han är inte ens bisexuell. Han hade aldrig ens haft en tanke på att någonsin skaffa sig en pojkvän, eller ens en manlig älskare – Det skulle vara sjukt. Inget illa ment emot homosexuella.
     Fast när han tänkte efter så hade han aldrig heller haft en flickvän. Aldrig någon, inte en endaste en i hela hans liv. Han hade aldrig varit ens förälskad i en människa på sjutton - fucking jävla – år.
     Men det var inte det som var poängen. Sebastian är enfaldig – i alla synonymer och böjelser av ordet. Det är poängen. Han satt bredvid Emil på bussen i tio, kanske femton, minuter och sedan så är det bestämt att Emil är anorektiker OCH homosexuell. Den killen är otrolig – och det är inte menat på ett positivt sätt. Jävla... Han visste inte längre vad han skulle kalla Sebastian längre, allting kändes så överanvänt. Inte starkt nog att beskriva hans känslor gentemot denna imbecill.
     Emil kände sig så trött på sitt liv. Men kanske framför allt så var han trött på Sebastian.

FEM - MAUSOLEUM FÖR SAKNADE

     En kall vind drog förbi snabbt, smekte hans redan frusna armar och slet i hans axellånga blonda hår. Snön knarrade under hans slitna Vans och han lämnade märken efter sig i det vita, puderlätta, täcket.
     Det hade gått timmar sedan han lämnade skolan och omedvetet hade Emil tagit sig från skolans grindar till sina föräldrars grav. Han satte sig på huk bredvid den sju år gamla stenen, borstade bort snön som täckte över texten. Blommorna framför stenen hade för länge sedan vissnat – långt innan vintern hade kommit med kylan och den vita snön.
     ”Jag har tyvärr inga blommor med mig, men...” Han satte sig ner på knä i snön, kände direkt hur snön smälte och blötte ner hans byxor - Men det var inget han brydde sig om – och drog fram ett block, ett skrivhäfte som han egentligen använde till samhällskunskapen, ur sin gröna väska, lika nött som hans gamla skor. ”Jag kan göra en blomma åt er.”
     Chrysanthemum Leucanthemum. En prästkrage. Det var hans favoritblomma. Han hade ärvt det efter sin pappa. 'Det finns så många av dem, att ingen någonsin riktigt ser dem.' Emil ställde ner blocket så att det lutade emot gravstenen, men inte så att den skymde texten. Han hoppades bara att den inte skulle förstöras direkt utav snön.
     ”Förlåt mig för att jag inte har varit här på länge.”
     Inget svar kunde förväntas, snarare tvärtom; Skulle han få ett svar kanske det skulle behövas ytterligare en kista. Att tala med dem döda hade aldrig varit så populärt hos honom, om man fortsatte vandra som själ efter man lämnat kroppen, väntade Emil helst till döden för att få reda på det. Men däremot så hjälpte besöken honom in på rätt spår igen, eller att påbörja någonting nytt.
     ”Borde jag gå upp i vikt?”
     Igen, han skulle inte få något svar. Men han visste vad de skulle ha svarat – precis som de flesta andra föräldrar. De skulle aldrig säga att han var för smal eller för tjock, inte om det inte var skadligt för honom, inte om han inte blev sjuk av hans livsval. De ville bara de bästa för sin son, som alltid. Som alla. De skulle säga att han var alldelens perfekt precis som han var. Att han var deras Emil precis därför att han är som han borde vara.
     ”Det var det jag trodde också.” Han borstade bort lite snö från gravstenen, läste inskriptionen inom sig.
     Anders, Daniella och Cloud Gustafsson. Älskad och saknad familj.
     Emil kände en kylan kom krypandes längs med hans ryggrad, gav honom gåshud och han insåg att han frös. Han såg ner på klockan han hade kring sin handled. Han var tvungen att bege sig tillbaka nu. Han skulle visserligen missa sin sista lektion, men det var inte den han hade tänkt sig vara i tid till.
     ”Hemlängtan” suckade han och reste sig upp. ”Jag kommer snart tillbaka och jag lovar att ta med mig Erik då.”

SEX - STÖR MIG INTE

     Som det tycktes vara den mesta delen av tiden så satt Emil på den vanliga rödvita bussen på väg hem igenom Pets. Han undrade om det var någon som ens hade märkt att han inte hade varit med på de sista lektionerna. Men å andra sidan så var han inte ens säker på att det var någon som märkte att han faktiskt satt på den här bussen heller. Men det var någonting som Emil föredrog, att inte märkas. Så länge som han kunde komma ihåg så så hade det bara varit någonting obekvämt. Att vara synlig. Och om han skulle vara ärlig så var det inte den här sortens personer han ville märkas av.
     Så tog skogarna vid och snart var det allt man kunde se om man såg ut genom fönstret på bussen. Emil lade armarna över bröstet och försökte att få blodet att pumpa snabbare ut i armarna för att få tillbaka värmen. Plötsligt märktes det så väldigt tydligt att vinter hade kommit, att den vita snön hade sin kalla färg av en anledning. Plötsligt märktes det så väldigt, väldigt, tydligt att han hade lämnat kvar sin jacka i skåpet – tillsammans med sin mössa och handskarna. De som hans bror hade gett honom i julklapp året dessförinnan.
     Vilket slöseri med tid! Sitta på en förbannad buss och inte göra någonting nyttigt. Tiden som gick kunde användas till så mycket annat. Att måla eller... göra någonting annat som kunde vara vettigt. Laga mat och städa. Även om det också var onödiga tidsfördriv som bara visade sig nödvändiga i längden.
     Han slöt ögonen och lutade sig tillbaka i busstätet. Bara han inte somnade och åkte förbi sin hållplats så var det ingen fara. Emil försökte föreställa sig huset. Deras stora hus, sommar. Hans syster skulle fyllt åtta om bara några månader. Hans mor som höll på med blommorna i trädgården och har far som förgäves försökte få hennes uppmärksamhet genom att skvätta vatten på henne med vattenslangen. Som alltid, som varje sommar. Han kunde till och med se Erik och hans pojkvän framför sig som satt vid utemöblerna – eller kanske på bänken vid deras mammas rosenbuskar, han gillade dem. Han själv skulle förmodligen sitta uppe i eken. Han och Sebastian hade alltid klättrat i det gamla trädet. Det var Emil som hade lärt honom att klättra i träd – han hade alltid varit rädd för höjder, ville inte falla och göra sig illa.
     Bussen körde i ett gupp och hans lugg föll fram och kittlade honom i ansiktet. Han drog bort det blonda håret snabbt och fortsatte sedan att drömma. Om att ha sin familj i huset igen. Alla som han älskade som han förlorat.
Han klev inte på bussen idag, tänkte Emil. Så öppnade han hastigt upp ögonen och slog handen i pannan innan han gned sig i ögonen. Varför, åh, varför tänkte han på Sebastian? Vad för gott skulle någonsin kunna komma ur att sakna Sebastian någonsin? På bussar eller i hus eller var någonstans som helst! Han brydde sig inte om någon smygbög idiot. För det är självklart att Sebastian är smygbög. Jävla idiot.
     Jag vill aldrig någonsin tänka på den äckliga råttan igen! Emil blundade igen och dunsade ner i sätet igen. Han förtjänade inte att han tänkte på honom. Sebastian hade mer eller mindre förstört hans liv, eller var i alla fall på god väg att göra det. Han önskade att Sebastian skulle dö och han visste att han önskade detsamma om honom. Om han bara kunde veta hur det började. Om han kunde förstå vad som hända; Vaknade Sebastian bara den där dagen och insåg att han inte kunde stiga upp och vara... insåg att han hatade Emil? Vad hände med dem? Den starkaste överlever?
     Emil gnuggade ögonen med två fingrar och vilade sedan pannan i handen som lutade emot armstödet. Varför tänkte han fortfarande på Sebastian? Så svårt var det inte att få tankarna på något annat. Vad han skulle äta, en låttext, en dikt eller vad som helst. Herregud.
     Han grät den dagen som de slutade prata med varandra, den dagen som deras band abrupt klipptes av. Ingen hade fått veta det, han berättade det aldrig för någon, för han tänkte att kanske – kanske – så var det bara en hemsk mardröm. Att kanske skulle det vara som vanligt nästa dag. Men det var det inte. När hade Emil egentligen vaknat och insett vad som hänt? Han kom inte längre ihåg.
     ”Fan!” Orden slapp undan hest och tyst, nästan viskande, han slog handen ner i benet. Kan jag inte bara sluta tänka på honom? Emil gned sig i ögonen igen innan han såg ut genom fönstret. Tänk på någonting annat, inte på honom, uppmanade han sig själv. Vad som helst.
     ”Fan.”

SJU - SE MIG

     En morgon, nästa morgon. Himlen lika grå som alltid, kylan var påträngande och han önskade sig en tjockare jacka, som den som just nu befann sig i hans skåp i skolan. Tacka minnet för den tjocka tröjan, förbanna för att alltid komma tio minuter tidigare. Kunde han inte vara pessimist i tiden som i allt annat? Allting tycktes vara precis som dagen innan och som den kommande dagen skulle komma bli.
     Emellertid så väntade Emil inte på bussen, han befann sig inte på bussen eller ens på väg av den. Fordonet hade för länge sedan släppt av honom vid den sedvanliga platsen trehundra meter ifrån skolan och han hade redan tagit sig förbi stadiet då han gick längs med vägkanten och undrade varför i helvete chauffören inte kunde släppa av honom de halvkilometern senare. Det skulle göra hans vardag så mycket enklare. Men icke, det var som det var och inga ändringar fanns i någon snar framtid att skymtas.
     Han slog upp den tunga metalldörren till skolan och olikt normen så hade lektionerna än inte hunnit börja. Dörren slog igen med ett dovt ljud bakom honom och han begav sig upp för den lilla trappan till första våningen av skolbyggnaden. Redan innan Emil hade hunnit komma hela vägen upp fick han såg på någonting som direkt slog ner hans humör i botten. Eller snarare någon. Varför var det första han såg på dagen Sebastian?
     Han slog ner blicken i golvet överdrivet odiskret - så att det skulle synas utifall Sebastian av någon anledning skulle få för sig att se på honom - och gick förbi med snabba, envisa, steg. Han tänkte minsann inte låta honom fånga hans uppmärksamhet så att han kunde säga någonting förolämpande.
     Emil var överraskad när han väl kom fram till sitt skåp. Det var svårt för honom att avgöra om han skulle känna sig positivt överraskad eller negativt. Sist han hade släppt ner garden lite hade han fått bli besviken och det var inte länge sedan.
     Han kastade en blick tillbaka mot Sebastian. Han hade inte sagt någonting till honom när han gick förbi. Han hade inte sagt någonting till sina så kallade vänner – fast då hade han varit tvungen att ropa, men det var inte poängen. Han hade inte gjort, ens försökt att håna honom eller trakassera honom. Inte den vanliga blicken som viskade till honom 'Jag-hatar-dig-så-mycket-att-jag-inte-ens-kan-komma-på-fler-sätt-att-säga-det' som Emil själv brukade ge honom. Inte heller 'Jag-har-spritt-ut-ett-nytt-rykte-och-du-kommer-att-önska-att-du-aldrig-blev-född'. Det kändes obehagligt för honom att inte veta.
     Emil tog ut sina böcker till lektionen, kunde inte låta bli att kasta en blick emot sin ovän – Som för att försäkra sig om att han inte skulle behöva utstå tysthetbehandlingen igen – i hopp om att de kanske skulle skriva något förnedrande till honom, hur underligt det än lät att han faktiskt ville höra det. Hellre det än gårdagens behandling. Men han fick bara en blick ifrån Sebastian. Han vände blicken in i skåpet igen, bet sig lätt i läppen och fortsatte att gräva fram böckerna.
     ”Vad nu?” Han försökte komma fram till vad den blicken betydde. Igen såg han emot Sebastian, såg de andra närma sig och såg hur Sebastian såg på honom på samma sätt innan han fick en hand på sin axel och svängdes om. Emil slog igen sitt skåp. Igen, den där blicken!
     Han drog axelremmen över huvudet och lade den på axeln samtidigt som han tog böckerna under armen. Det var knappt så att han kände igen den. Besviken. Den som man fick av sina föräldrar om man hade brutit mot något av deras förbud, den man fick av en lärare tillsammans med orden 'Jag förväntade mer av dig' efter ett prov. Varför var Sebastian besviken på honom?
     Emil växlade greppet om böckerna. Han hade väl sett fel. Inbillat sig – Sebastian hade trots allt stått väldigt långt bort. Det var inte helt omöjligt. Men han kunde inte släppa att han skulle fått en besviken blick ifrån personen som förmodligen hatade honom mer än någon annan.
     Varför? Ordet åkte fram och tillbaka igenom hans huvud. Han passerade Sebastian i korridoren, betraktade honom hastigt i ögonvrån, såg bort lika brådskande igen. Ingen tvekan om det. Han hade inte sett fel. Sebastian hade sett besviket på honom, men en sorgsen glimt i ögat. Som om det hade varit Emil som hade sårat honom och inte tvärtom. Men varför?

ÅTTA - FÖRSTÖRDA MÅLNINGAR

     "Tönt!"
     "Men snälla...!" Emil brydde sig inte om att ens vända sig om för att se. De kanske inte slutade för att han ignorerade dem, men han slutade i alla fall att bry sig om att de sade någonting till honom. Eller snarare åt honom. Han öppnade dörren och klev in, förmodligen en av de första av eleverna att komma in i salen – det brukade vara så till bildlektionen. Av bara det borde vem som helst förstå att det är hans egna favoritämne. Men det fanns en annan anledning till att han älskar att ha bildlektion, än den simpla att han svärmar för bilder i alla dess former; Det var också den enda lektionen som han gillade sin lärare i.
     "Godmorgon Karolina."
     "Godmorgon Karolina." Emil vände sig om och stirrade på killarna som precis kom in genom klassrummet och skrattade åt honom. Han satte sig ner i en av de främre bänkarna – För en gångs skull. Hur orkade de ens försöka få honom irriterad genom att håna honom för att han hälsade på en lärare?
Han öppnade väskan och tog ut sina skisser innan han stängde igen det gröna tygstycket igen. Så reste han sig upp, gick med snabba steg längst bak i klassrummet och hämtade sitt projekt. Tillbaka längst fram, han lämnade kvar tavlan vid bordet och gick till färgskåpet för att hämta penslar och annat som man, väldigt uppenbart, behöver för att måla en tavla.
     När färgerna stod redo att användas på bordet så valde Emil ut vilken pensel han skulle använda - en tunn i ekorrhår, den bästa för att måla dit de sista små detaljerna innan tavlan skulle vara färdig att hängas upp på en vägg. Han slog sig ner vid bordet, kände på penseln för att den inte skulle vara för tunn och mjuk för att användas till akrylerna och godkände den sedan. Snart skulle han kunna ta hem upp sitt tre månaders projekt till huset.
     Så hörde han hur stolen intill honom drogs ut och någon som satte sig ner. Han rynkade ögonbrynen och gnuggade näsryggen med tummen och pekfingret, såg till vänster om sig för att se vem som ville störa honom när han skulle måla. Eller förstöra sitt eget rykte. Mest troligt det förstnämnda. Han vände snabbt tillbaka blicken till målningen när han såg vem det var.
     Varför skulle Sebastian sätta sig bredvid just honom?
     Emil doppade penseln i den vita färgen, blandade till den tillsammans med en gnutta brunt och lite mer grönt. Så smetade han ut färgen på paletten innan han lät handen och blicken glida graciöst över duken. Han smetade försiktigt på med färg i vad som skulle föreställa ett par ögon. Fyllde i grannparet. Han doppade ner penseln i vattnet för att rengöra den och drog undan det blonda håret ur ansiktet, torkade av penseln på en pappershandduk.
     Hans blick drogs automatiskt emot Sebastians arbete. Nyfikenheten kunde inte stilla sig och han kunde helt enkelt inte hålla sig ifrån att se hur pass dåligt hans antagonist faktiskt var inom illustrationskonsten. Vad han såg häpnade honom. Med ögonen uppspärrade stort och med munnen nästan vidöppen, vände han tillbaka blicken.
     >Stäng munnen, Emil!< uppmanade han sig själv och lydde sin order. Han kastade en snabb blick tillbaka innan han återigen såg ner på sitt eget verk. Sedan när hade Sebastian lärt sig att rita? Han kunde inte komma ihåg att han ens hade varit särskilt intresserad av att teckna - så som han gjorde nu. Mer utav att se när Emil själv målade. Men nu... Var det nästan tvärtom nu?
     Han skakade lätt på huvudet. Knappast! En futtig bild kunde inte imponera på honom - Speciellt inte om det var Sebastian som var konstnären bakom den. Även om hans bilder fick mer liv än hans egna.
>Kom igen, Emil - Koncentera dig!< Återigen fick han gnugga sig i ögonen. Vad var det med honom? Han hade aldrig tidigare låtit sig distraheras på det här sättet. Vadå, någon ritade bättre än honom? Vad är det med det? Det finns hundratals bättre konstnärer än honom i världen. Tusentals till och med! Vad spelade han för någon roll?
     >Därför att det är just han!<
     Han skymtade i ögonvrån hur den andre koncentrerat såg ner i sitt pappersark, samtidigt som han med en orange akvarellpenna skissade fram de olika nyanserna på pappret. Emil suckade ljudlöst. Han var inte så duktig i alla fall, för då hade han insett att han färglagde med just akvarellpennor och att man enklare fick de skiftningar man önskade med hjälp av en pensel och lite vatten. Det drog i hans mungipor och han bet sig i läppen för att inte le åt honom. Nu skulle han i alla fall kunna fokusera på sitt.
     Han doppade åter ner penseln i den ljusblå färgen, kantfärgade regnbågshinnan på kvinnan på bilden. Emil bytte pensel, tog utav den grå kulören för att lägga till mer färg på kostymerna, ger dem en starkare känsla av textil. Han märkte hur hans bordsgranne reste sig upp, lämnade kvar bilden på bordet men tog med sig akvarellpennorna, så han tillät sig att ge bilden en mer granskande blick än tidigare.
     Linjerna var väldigt tunna och väldigt fina, Sebastian hade blivit lätt på handen. Han kunde fortfarande komma ihåg hur frustrerad den nu väldigt duktige - om än att Emil aldrig skulle erkänna det - konstnären blev över att han alltid ritade så hårt att han inte kunde sudda bort linjerna. Nu verkade det som om han inte ens hade behövt sudda någonting, bilden föreställde ett perfekt tecknat lejonhuvud - Utan något spår av linjer som inte försvann under retuscheringen av fel. Den var lika felfri som om det var ett perfekt foto. Men ett sådant skulle han i alla fall aldrig ta!
     Han såg tillbaka på sin egen målning, lutade sig bakåt för att se den i ett annat perspektiv. Så lutade han sig fram igen - hörde hur någon pratade lågt i bakre delen av bildsalen. Penseln lade han ner på bordet, den var han klar med. Istället så lät han fingret dra över färgen, sudda ut kanterna och få den gråa färgen att smälta ihop med den svarta. Någon skrattade, men han orkade inte bry sig om vad det handlade om - Han kunde ändå tänka sig att det var någonting Sebastian sagt om honom. Stegen ekade bakom honom, kom emot honom. Det var nästan att han suckade av lättnad när han kom ihåg att de befann sig på en lektion just nu, ingenting skulle hända - Ingen av dem ville ta ansvar inför en lärare, vare sig läraren brydde sig eller inte egentligen.
     Duns. En armbåde i bakhuvudet och varmt vatten som sköljde ner över huvudet. Sebastian som föll över honom, knuffade bak bordet och drog ner hans målning på golvet. Hans målning, åh, hans målning. Förstörd! Kletig, kladdig - Bilden var helt ur fokus, om man nu kan säga det om en målning.
     Emil kände hur han blev röd om kinderna, knogarna vitnade kring penseln han hade i sin ena hand. Hastigt reste han sig upp och grep tag om den andres arm och drog upp honom. Stammande försökte Sebastian be om ursäkt över vad som hänt.
     "F-förlåt mig!" Han lyfte upp duken från golvet och räckte fram den till Emil, som inte kunde tro sina öron. Att Sebastian bad om ursäkt förstod han bara var en fasad - Han skrattade på insidan. De hade planerat att göra det här, planerat att förstöra hans projekt, den tavla som han hade jobbat på i tre månader.
"Det var verkligen inte meningen att hälla vattnet över dig" fortsatte han. "Eller att falla på dig. Allra minst att förstöra..."
     Längre hann han inte med sin mening innan Emils knutna höger hand träffade honom hårt precis under hans vänstra öga och han flög bak igen. Orden som han hade redo att kasta ur sig ville inte komma fram, Emil förbannade honom inombords.
     "Emil!" Läraren kom emot honom, men stannade upp vid Sebastian som återigen försökte resa sig upp och stöttade honom. Hon såg på honom samtidigt som hon släppte taget om den sårades arm, munnen redo att säga någonting när Emil återigen lät sin hand träffa den andre i ansiktet.
     Med en min som speglade hans smärta försvann Sebastian ut i korridoren, förmodligen på väg till närmsta toalett för att få stopp på näsblodet. Ett leende lade sig över hans läppar när han snuddade vid tanken på att han fick skolans gud att blöda. Så långt sträckte sig odödligheten.
     "Vad fan gör du, jävla bögjävel!" Första personen att slå tillbaka i Sebastians ställe var en flicka, någon vars namn han inte ens brydde sin om att frammana ur minnet. Hon greppade tag om hans blonda hårslingor och drog allt hon förmådde.
     "Att du våga röra vid han ens - Fattar du vad du har gjort, jävla bög!"
     "Honom heter det" svarade han, samtidigt som han greppade tag om hennes hand och fick henne att släppa taget. "Och du borde verkligen utöka din ordbok."
     "Emil!" Lärarinnan var på honom igen. "Gå genast till...!"
     "Jag är redan på väg" avbröt han. "Jag hade ändå inte tänkt att jag skulle stanna kvar och riskera att min intelligenskvot hamnar på deras nivå.!" Så vände Emil, med elever som såg ut att vara redo att strypa honom, om det inte vore för att en lärare som brydde sig i vad som hände honom, kvar i klassrummet. Han kunde bara tänka sig vad som skulle hända så fort Karolina inte var i närheten längre.
     "Jävla bög!"
     Emil gick åt motsatt håll i korridoren från vad Sebastian hade gjort. En omväg, men han ville inte riskera att han skulle få chansen att anmäla honom för grov misshandel.
     Nästa; Rektorns kontor.

NIO - SNÖ OCH BRUTNA BEN

     Frosten hade lagt sig över marken igen. Mörkret hade lagt sig, trots den tidiga timmen. Vägen över skolgården var hal, Emil fick gå sakta och försiktigt för att inte halka. Men han hade inte tid att gå sakta och försiktigt, hans buss skulle komma när som helst – Och den skulle inte vänta på honom. De nötta sulorna på de gamla vansen hjälpte honom inte att hålla balansen bättre än vad han hoppades på. Gummi och is var förmodligen inte den bästa kombinationen.
     Så plötsligt kände han hur någon tog ett fast grepp om hans jacka, drog inte egentligen, men han själv hade tillräckligt hög hastighet för att han skulle halka av det abrupta stoppet. Smällen emot den kalla och hårda marken slog andan ur honom. Knappt hade han hunnit vända på sig från ryggen till stående på alla fyra innan nästa smäll kom. Sparken gjorde det omöjligt för honom att återigen andas. Kippandes efter andan låg Emil med ansiktet emot den kalla asfalten, försökte resa sig upp för att fly sina förrövare, men de drog snabbt upp honom på fötter för att sedan inte släppa taget om honom den här gången.
     Ljudet av bussen som han skulle suttit på vid det här laget susade förbi skolan dröjde sig inte länge kvar i hans minne.
     Utan varken dagsljus eller tända gatlyktor kunde han knappt urskilja konturerna på de två – eller fler – som var på honom, ännu mindre deras ansikten. Man han var inte så dum att han inte kunde räkna ut vem det var som låg bakom det hela – Trots att han självklart inte var där för att smutsa ner sina händer.
     Nästa slag träffade honom i ansiktet, över kinden. Ett annat kändes som om det krossade hans revben när det träffade hans bröstkorg. Emil trycktes ner i marken, huvudet tryckt emot den frostiga marken återigen. Han kände kinden skrapas längs den istäckta gatan. Hans fingrar hade domnat bort i kylan.
     "Du rör honom fan inte igen, jävla bög!"
     Ännu en spark träffade honom i mellangärdet, slog den nyfunna andan ur honom. Förgäves försökte han andas. Krampaktigt drog han armarna emot sitt bröst, inte för att det skulle hjälpa honom att inhalera det livsviktiga syret igen utan för att hindra dem från att trampa sönder skelettet.
     "Hörde du vad jag sa, bögjävel?" Den som tilltalat honom var nu mycket närmre än tidigare. Emil kände hur han fattade ett grepp om hans nacke och tryckte ner honom hårdare emot marken, medans den andre fortsatte att sparka honom, gång på gång. Överarmen tog de flesta smällarna.
     "Du borde..." försökte han svara, men märkte själv att det inte blev mer än ett mumlande blandat med kippandet efter luft. "Lära dig fler ord..."
     Greppet om nacken flyttades till hans käke, han kände hur det ömmade till och blodet fyllde snart hans mun med smaken av metall. Någonstans tutade en bil, men han kunde inte höra hur långt bort den var. Förmodligen i närheten, någon av dem som varnade dem om att det kom någon, eller för att de helt enkelt inte hade tid att sitta och spöa upp en liten skit som han själv.
     "Vad sa du, fikus?"
     Ett leende lade sig över hans torra läppar, men han insåg snabbt att det gjorde alldelens för ont att le. "Bra..." svarade han. "Du..." Ett ostadigt andetag. "...Kan ju."
     Sista sparken. Hårdare än de tidigare. Sedan lämnade de honom ensam kvar. Blodsmaken ville inte försvinna, Emil orkade inte resa sig upp. Andhämtningen var tung, som om han just hade avslutat ett marathon.
     >Bara jag inte svimmar...< tänkte han och slöt ögonen, inhalerade, höll andan. >Förbered dig nu...!< Han andades ut, stödde sig på armarna – Kände att det inte skulle gå.
     "Helvetes JÄVLA ARM!" Forcerat drog han armen till sig, kände tårarna bränna bakom ögonen, samtidigt som han föll tillbaka ner i den hårda vägen.
     Det hade gått så lång tid sedan de hade misshandlat honom så här svårt, han hade glömt bort hur ont det gjorde. Smärtan. Illamåendet. Var han verkligen så äcklig? Var han en sådan börda för dem? För vem skulle det inte vara enklare om han bara dog?
     Emil tryckte sig upp med sin friska arm tills han blev stående på sina knän, orkade sedan inget mer. Önskade att någon var där – Önskade att han var hemma. Ville dö. Ville hämnas och ville bara glömma allt igen.
     "Fan också."
     Genom sina slutna ögon såg han ljuset av strålkastarna till en bil. De slocknade och han hörde hur en dörr öppnades och stängdes igen, lika långt borta som biltutan hade varit. En tanke hann fara över honom, att det kanske var dem igen. Han hoppades inte. Skulle det bli mer skulle han förmodligen hamna på sjukhus, och det var ett av de många ställen som han hatar att ens behöva tänka på.
     "Emil!"
     Han kände igen rösten, hörde stegen komma emot honom och plötsligt så ställde han sig upp. Frosten som lagt sig över gräset knastrade under skorna när han kom närmre. Emil vände sig emot honom, redo på vad han visste skulle komma.
     "Vad har de gjort med dig?"
     "Vad ser det ut som, bror?" Han höll fortfarande om armen, som plågsamt gjorde sig påmind vid minsta rörelse.
     "Jag hjälper dig till bilen." Brodern lade sin arm kring Emils midja, men han slet sig snabbt lös igen.
     "Jag tror jag hellre försöker att gå själv." Han pekade på sin arm med den friska, då han inte vågade lyfta på den.
     "Igen?" Den irriterade tonen i rösten gick inte att döljas. "Vad gör du egentligen när de tycker du inte förtjänar en brukbar arm?" Erik började gå tillbaka bort emot bilen, han följde efter. En gammal blå BMW. Han skulle aldrig förstå varför hans bror inte någonsin bytte ut den mot en nyare. Det var inte som att han inte hade råd med en bättre.
     "Jag slog till deras Gud."
     Hans bror stannade upp och vände sig emot honom igen. "Emil...!" Besvikenheten som han sett hos Sebastian hördes nu i hans egna blods röst. "Varför?"
     Emil suckade. Det var inte som att han någonsin skulle förstå. Ingen skulle förstå honom. Men han skulle inte slippa att komma med sin förklaring. Det var inte bara han som var envis. "Han förstörde vårat proträtt."
     "Vad?"
     "Det jag målade i skolan." Han började gå igen. Han var för trött för att stanna kvar vid skolan ännu längre än han redan gjort. Skulle han aldrig bara få åka hem och lägga sig i sin säng, utan att någon hindrade honom på diverse olika sätt?"
     "Och det var din anledning?"
     "Jag hade jobbat på den i tre månader och den var nästan klar. Det är min anledning."
     Erik suckade, och följde efter. Han visste att Emil var envis. Han skulle aldrig ge med sig att han hade fel, att hans principer var egoistiska. Att han borde tänka efter innan, som han brukar göra.
     Emil suckade. Han bror skulle nog aldrig förstå hans principer. Trots att han borde känna samma sak. Han borde känna precis samma sak som han gör. Varför gör han inte det? Hans bror öppnade bildörren åt honom.
     "Kom så åker vi hem."

TIO - SYSKONKÄRLEK

     Erik sträckte ut den sårade armen, bara för att upptäcka att blåmärken redan hade börjat tona fram i den bleka hyn för att påminna honom om kvällens handgripligheter. Han suckade och började linda bandaget kring handleden och uppåt.
     ”Aj! Stilla dig, din grobian!” Emil vred på sig i greppet. ”Du beter dig som om du har tummen mitt i handen!”
     ”Tyst med dig!” svarade brodern irriterat. ”Och vilken tonåring pratar på det där sättet?” Erik såg upp från armen på sin yngre bror.
     ”Hur många tonåringar har inga vänner och blir misshandlad regelbundet på sin fritid?” Diskussionen var avslutad. Nu kunde Erik återgå till att plåstra om honom och han kunde återgå till sitt inte så nödvändiga kvidandet och gnällande.
     Men icke.
     ”Om du kanske försökte skaffa...” började brodern, men blev snabbt avbruten av Emil.
     ”Eller så inte.”
     ”Då kan du i alla fall hålla dig undan och inte klå upp dem du så ogärna vill bli vän med, eller hur?”
     Emil knep hårt ihop läpparna och stirrade rakt fram. Bara för att han hade slagit till Sebastian.
     ”Om inte för att slippa få blåmärken över hela kroppen, så för att jag ska slippa rektorns irriterade röst som säger att du har hamnat i slagsmål under skoltid – Igen.”
     Emil suckade, innan han kved och snabbt drog undan armen efter det att Erik hade dragit åt bandaget alldelens för hårt. ”Jag gillar inte smärta om det var det du trodde.” Han återgick till att stirra in i väggen medans hans bror fick börja om från början med bandaget.
     ”Och jag som trodde att jag hade fått en machosist till lillebror” skrattade Erik samtidigt som han koncentrerade sig på att inte linda åt lika hårt den här gången. Nu skulle konversationen vara avslutad i alla fall. Ingen av dem hade någonting mer att säga och Emil orkade inte prata så mycket mer just nu, han vill bara lägga sig ner i en skön säng och sova. Han slöt ögonen och lät huvudet luta emot soffans nackstöd. Han kände hur smärtan domnade bort samtidigt som han kände sig alltmer sömnigare.
     ”Så där.” Erik släppte taget om sin lillebrors arm och lutade sig tillbaka i stolen. ”Omplåstrad och klar.”
     Emil öppnade ena ögat och såg på honom. ”Ska du köra mig till huset nu?” Hans äldre bror reste sig uppfrån stolen, sträckte på sig och vände sedan åter sin uppmärksamhet emot honom.
     ”Faktiskt...” svarade han. ”Så får du sova här i natt.” Han styrde stegen åt det andra hållet och började gå emot köket. ”Varken jag eller Mattias orkar köra dig flera mil ikväll, och knappast sedan köra tillbaka igen.”
     Emil suckade samtidigt som han såg hans ryggtavla försvinna genom dörren, slöt ögonen igen. Han lät handen dra snabbt över ögonen, gnuggade lätt och andades långsamt ut luften han hade i lungorna. Helst av allt hade han legat i sin egen säng, hemma i huset.
     >Nej< tänkte han. >Helst av allt vill jag bara sova bort några år.< En suck undslapp dennes läppar och han sjönk ner ytterligare lite grann i soffan. Smärtan i armen hade börjat avta, förhoppningsvis skulle han slippa möjliga besvär med den under natten. Det vill säga; Om han inte lade sig på den eller slog in den i eventuella bord som stod i vägen.
     Han slappnade av, den friska armen drog genom håret och lade den bakom huvudet. Andades in, sedan ut. Bara man kommer ihåg att andas så överlever man. Långsamt somnade han in till de dova rösterna i bakgrunden som diskuterade var någonstans som han skulle sova.

ELVA - GODMORGON ÄLSKADE

     Skrammlet av porslin ifrån köket, solens ljusa strålar som långsamt strök över golvet och kastade kaskader i olika färger från vaserna i fönstret. Den varma luften lade sig behagligt i ansiktet och han drog täcket tätare omkring sig.
     Det var lördag, han var redan vaken men hade ingen anledning att stressa, ingen anledning att skynda sig upp för att hinna med någonting som han egentligen ansåg vara meningslöst. Så kom Emil ihåg att han inte låg hemma i sin egen säng, att det inte var hans täcke som han drog närmare sig och att solstrålarna inte trängde in igenom hans fönster. Trött drog han med handen över ögonen och satte sig upp i den temporära sängen. När hade han hamnat i den förresten?
     Han såg en skugga långt borta i hans ännu diffusa synfält. ”Godmorgon” kvittrade Mattias i köket och kom gåendes emot honom. ”Frukosten står på bordet.” Som varje gång som Emil spenderade natten i sin brors lägenhet så steg även broderns ögonsten upp timmar innan han väckte någon annan för att utföra diverse sysslor. Dessa bestod ofta i att laga dem en frukost som han själv skulle kunna kalla middag.
     Han gav ifrån sig ett mutter som knappt kunde definieras ens som mutter, mer som ljud från vilken grottmänniska som helst för några tiotusen år sedan. Då Mattias passerade honom på väg till sitt eget sovrum antog Emil att hans bror fortfarande låg och sov i deras säng. Som vanligt vid den här tiden, bekräftade han med en blick emot klockan som hängde bara några meter bort.
     Kvitterandet kunde återigen höras, nu inifrån det mörklagda rummet. ”Godmorgon, min älskade make.” En lampa tändes strax efteråt. Varför Mattias envisades med att kalla Erik sin make, trots att det aldrig hade kommit på tal – av vad Emil förstod – att de ens skulle förlova sig, förstod han inte. Men, det var inte i Emils intresse att lägga sig i hans ordval. Speciellt inte då han vet hur hans bror brukar bete sig på tidiga mornar under helger.
     ”Frukosten står serverad till eder på det enkla köksbordet, så om ni behagar stiga...” Så kom Mattias sedvanligt springandes ut genom dörröppningen, med resten av meningen kvar i munnen. Erik som kommer ut inom kort efteråt och snart kommer ikapp. En stunds plågande pojkvänner emellan innan han avbryter dem artigt för att påbörja frukosten. Men den stunden var inte över än.
     ”Jävla morgonpigga idiot till störda hemmafru!” Han fick tag och sin pojkväns axlar, drog omkull honom på golvet. Mattias började tjuta av skratt då Erik ”satte klorna” i honom och kittlingen, den värsta tortyr man kan tänka sig, påbörjades.
     ”Jag är ingen...!” Slutet på meningen kvävdes i skratt. Återigen försökte Mattias säga meningen. ”Jag är...!” Den mörkhårige visste precis vilka punkter det var som var som mest känsliga på pojkvännen när han kittlade honom.
     ”Jag är ingen...!” Skratten blev bara högre och högre, Emil bestämde sig för att han likväl kunde sitta i köket och vänta tills det att hans bror bestämde sig för att hans sadistlek kunde avslutas.
     ”HEMMAFRU!” kved Mattias.
     ”Det är du visst det.” Leken var över.
     Erik satt fortfarande gränsle över den andres midja, men var på väg att resa sig upp.
     ”Inte då!”
     Han höjde på ögonbrynen, det förstod till och med Emil som satt i köket nu och inte kunde se honom, för till och med han tvivlade på Mattias sista uttalanden.
     ”Du städar, tvättar, lagar mat och bakar.”
     ”Men...!”
     ”Och du syr.”
     Diskussionen fortsatte inte. Emil satt i köket och väntade på att hans bror och sambon skulle komma och göra honom sällskap till frukosten. Han kollade på klockan som hängde över hyllan framför honom. Sekundvisaren tickade fram alltmer utan att någonting hände.
     ”Hallå?” ropade han tillslut, när magen kurrade och han ville äta en bit nybakt scones. ”Jag är fortfarande kvar här!”
     Mattias kom in rusandes i köket, samtidigt som han försökte släta till sin skjorta. Emil himlade med ögonen. Kunde de inte hålla sig ifrån varandra i bara några minuter? I alla fall när det var folk på besök! Hans äldre bror kom strax efteråt in, handen halvvägs igenom det bruna håret.
     ”Du kunde ha börjat utan oss.”
     ”Jag hade inte kommit långt utan att tappa matlusten med er i rummet bredvid.” Han sträckte sig efter juicekannan.
     ”Var inte en sådan homofob, Emil.” Erik tog en tugga utav en av sconesen och såg på sin yngre bror.
     ”Var inte en sådan homofil, Erik.” Han tog en klunk av sin upphällda apelsinjuice. Egentligen var han ju inte en homofob, det var ju bara det att han var pryd. Men inte egentligen pryd heller, utan bara pryd när det gällde andra. För att förenkla det hela skulle man kunna säga att han inte gillade att se, eller höra för den delen, när andra visade sin kärlek till sin älskade. Inte för att han var avundsjuk.
     De åt under tystnad.
     Emil åt sina scones, Erik åt sina flingor och Mattias drack sitt vita te. Som alltid. Emil undrade om det var någon av de andra två som kände sig besvärad av tystnaden. Han kände sig inte besvärad av den, men han kände sig besvärad av att inte veta om de andra två brukade sitta och prata med varandra när han inte var där och störde dem.
     Han doppade sin osmörade scones i sin kopp med te och bet av den uppmjukade delen. Smaken fyllde hans mun och kramade om hans smaklökar krampaktigt. Så synd bara att nybakta scones bara är nybakta i några timmar.
     Mattias var den som avbröt tystnaden.
     ”Jag har ringt och sagt att vi ska komma med Emil till sjukhuset.” Han tog lugnt en klunk av sitt vita te innan han sträckte sig efter en av de uppskurna fruktbitarna som stod på ett fat mitt på det runda bordet. Han tog aldrig själv någonting av det han ställde fram annat än det vita teet och frukt.
     ”Du sa att du hade gjort vadå för någonting?” utbrast Emil och släppte ner sconesen i bordet.
     ”Vi ska och röntga dig på sjukhuset” svarade hans bror, precis som om det var världens mest naturliga sak och att han själv var något slags barn som inte kunde ta hand om sig själv.
     ”Så fan heller att vi ska!” Emil fick en lust att ställa sig upp och smälla till sin bror i ansiktet. Hur kunde han ens tänka att han frivilligt skulle åka till den där platsen? Erik visste mycket väl att han avskydde att bli undersökt på sjukhus.
     ”Vi ska dit i vilket fall som helst.” Brodern tog en klunk av sin juice.
     ”Jag tänkte inte röra mig härifrån, så vi kommer inte åka någonstans.”
     ”Det här är ingen diskussion.” Han såg irriterat på sin yngre bror. ”Rör du dig inte så bär jag och Mattias dig till och från bilen.”
     ”Men...!”
     ”Ingen diskussion.”
     Mattias sörplade upp det sista teet i hans kopp innan han reste sig upp för att hälla på mer varmt vatten i den.
     Emil stirrade surt ner i bordet. ”Kan det inte räcka med din diagnos?”
     Erik såg upp. ”Jo.”
     ”Ja, då behöver vi inte åka till sjukhuset!” Han log triumferande.
     ”Jag tänker inte ställa någon diagnos på någon innan jag fått röntga dig.” Han log triumferande tillbaka. ”Och det kan vi bara göra på ett sjukhus.”
     Emil slog återigen ner blicken i det mörka träbordet. Fan också.

TOLV - ÅTERFÖRENING?

    Armen kliade under gipset, förgäves försökte han komma åt med en penna. En snabb blick emot klockan som hängde på motstående vägg bekräftade hans misstankar om att lektionen skulle precis till att börja. En suck och han fortsatte att försöka klia armen.
    Emil förstod inte vad som var så nödvändigt med gips. Hade de inte bara kunna dra benet till rätta och ge honom en stödskena, lite bandage och en såndan där fin sak man hänger kring halsen att vila armen i? Det hade gjort hans liv så mycket enklare. Men nej, Erik – och Mattias, för den delen – hade envisats med att de var tvungna att gipsa, annars skulle det inte läka.
    ”Är ni tillsammans igen?”
    Han såg upp från gipset. Suckade igen. Samma tjej som förra gången, håret snäppet längre och snäppet blondare. Han vände återigen uppmärksamheten till sitt armkliande utan att svara henne.
    ”Sebastian sa att han såg dig åka hem med nån kille i fredags” fnissade hon fram – Emil ignorerade henne fortfarande – och såg bort till sina kompisar som stod några meter bort i korridoren.
    Han bestämde sig för att han uppenbarligen inte skulle få vara ifred om han satt kvar, så han reste sig upp så graciöst han kunde med den högra armen 'ur funktion' och började gå bort emot lektionssalen där han visste att han skulle ha engelska om bara några minuter. Sekunder snarare egentligen. Blondinen och hennes eskort följde efter, oturligt nog.
    ”Hallå?” Hon gick steget framför honom, vänd åt hans håll, vinkade med sin hand framför ansiktet på honom. ”Sebastian sa att han såg...!”
    ”Det gjorde han säkert.” Emil höll blicken fäst förbi henne huvud, på en punkt långt borta i korridoren. På städvagnen till exempel. På den färgglada personen som stod bredvid den.
    ”Ja, det gjorde han faktiskt!” Hon vände sig emot de andra flickorna bakom dem, segerglädjen var svår att dölja i hennes leende, det kunde vem som helst se.
    ”HÖRRU BÖGEN!”
    Emil tog ett djupt andetag. Fortsatte att gå. Han kände att han blev mer och mer irriterad. Hur många kunde han ignorera på samma gång måntro? Han var inte rädd för vad de kunde göra med honom, eftersom de hade gjort nästan allting redan. Dessutom så hade de aldrig gett sig på honom i skolan, med lärarrummet så nära intill.
    ”Vad heter han?”
    Han höljde ljudet på sin mp3, som för att stänga ute alla ovälkomna störningar. Så synd bara att han inte hade ett par sådana där skygglappar som hästar brukar ha, för att inte distraheras eller irriteras av det som finns i närheten.
    Klassrummet var inte långt borta nu.
    ”Jag frågade dig någonting!”
    Typiskt. Hennes gälla röst gick fortfarande igenom hörlurarna, men Emil skulle sålunda ge upp och svara på hennes fråga. Det var inte hans pojkvän och hon hade ingenting med att göra vem som plockade upp honom efter att han hade blivit hänsynslöst misshandlad.
    ”Svara henne då, jävla fikus!”
    Emil kastade en blick bakåt, han kände igen rösten från den föregående veckan. Försökte fortsätta intala sig att de inte kunde göra någonting när han var i skolan, för då skulle någon annan anmäla dem. Antog han. Hoppades han. Alla kunde inte hata honom, eller hur?
    Bara några meter kvar till klassrumsdörren. Han sträckte sig efter handtaget.
    ...kände hur en plastmugg träffade honom i huvudet. En kall vätska, trögflytande, rann ner för hans ansiktet. Emil gissade på en isdrink från skolans cafeteria. Blicken åkte ner i golvet, ville inte möta synen av elevernas skrattande ansikten ifrån klassrummet. De rosa drycken bildade en liten pöl kring hans fötter, samtidigt som den rann ner innanför hans tröja och klibbade fast sig under gipset.
    >Helt jävla underbart.<
    Den söta doften slog emot honom, sockret trängde sig in i hans hud. Han såg upp och mötte en irriterad lärares blick.
    ”Emil, gå och tvätta av dig.”
    Han suckade. Lärarens suckade. ”Och byt tröja. Så där kan man inte se ut under skoltid.”
    Emil vände sig om och började gå tillbaka, emot sitt skåp. Han tänkte knappast stanna kvar resten av dagen på den enda plats som han skulle möjligen kunna placera högre på sin ”jag-hatar-lista” än sjukhus. Drinken lämnade ett vått spår efter sig, skiftandes i lätt rosa.

TRETTON - ÅNGEST OCH DEPRESSION

     Bussen rullade in på hållplatsen, stannade precis framför honom. Emil ryste till i vinterkylan, kunde glädjas smått åt att få kliva in i den lilla värmen som bussen erbjöd. Han hade inte tänkt på hur kallt det skulle vara att stå och vänta i minusgrader med isdrycken fortfarande flytandes längs nacke och rygg. Men så... möttes han istället utav synen av en full buss. Han undvek att visa sin besvikelse.
     Stegen styrde han längre in i bussen, kanske skulle det finnas en plats längre bak, folk brukade väl sätta sig långt fram? Han brukade göra det i alla fall. Men ingenting. Hans ögon sökte över platserna efter någonting ledigt. Var det så här det var att åka med de tidiga bussarna?
     Många av blickarna som han mötte i sökandet på en ledig plats var irriterade, skrek nästintill till honom att hålla sig undan. Med glädje ville han svara, men var inte säker på om det gick igenom. Så när han hade närmat sig mitten av bussen så hade han insett att det inte fanns två lediga säten, så att han skulle slippa sitta bredvid någon annan.
     Emil såg snabbt till höger och vänster. Personen till höger – han hade svårt att avgöra kön då ansiktet knappt syntes under mössan och den uppdragna kragen – såg betydligt mer inbjudande ut då han eller hon sov. Tillskillnad från killen till vänster som irriterat stirrade på honom. Han satte sig ner till höger, bussen redan på väg till sin destination.
     Armen kliade under gipset igen. Och som att det inte var nog kändes den - inte bara väldigt varm - utan också väldigt kladdig. Men å andra sidan så verkade det som om han inte var den enda som kände sig väldigt nere. Emil kastade en snabb blick emot henne, för när man såg på nära håll, såg man att det inte var ett ansiktet till en kille – eller i sådana fall en kille med väldigt feminina anletsdrag. Hon var svullen under ögonen. Röd och svullen. Tårarna hade knappt torkat ut. Han kunde inte låta bli att undra vad det var som hon var så ledsen över.
     Så vände han bort uppmärksamheten ifrån henne. Förmodligen hade han frågat henne hur hon mådde, eller kände sig, men han ville inte väcka henne. Dessutom så kanske hon blev väldigt irriterad över att han skulle gå och snoka i hennes privatliv. Nej, det var nog bäst att låta henne vara ifred.
     Han drog sin icke-gipsade hand igenom håret, fastnade och suckade över sockerdrycker. Om man skulle ha dem någonstans, då kunde man väl ändå ha dem i antingen flaskan eller munnen och inte i hans hår? Han såg sig omkring, försökte komma på någonting annat att se på när han inte kunde se ut genom fönstret. Golvet? Kanske inte. Men säterna var inte så mycket roligare dem heller. Han såg åt höger, killen som satt på andra sidan, som tidigare hade stirrat småilsket på honom, såg ut som att han skulle börja skratta åt honom när som helst. Emil såg genast bort igen, visste inte riktigt om han skulle känna sig förnärmad eller generad.
     Bussen saktade in, svängde till en hållplats. Så hade killen plötsligt allt för bråttom för att hinna skratta åt någon. Emil hade förbråttom att sätta sig på den tomma platsen för att bry sig om det. Han lutade sig bakåt emot fönstret, slappnade av och andades långsamt ut. Det var mycket mindre stressande att sitta ensam, han tänkte att hon förmodligen kände detsamma. Han skulle inte vilja ha någon som satt och stirrade på honom om han grät.
     Inte för att Emil brukade gråta på bussar ofta. Eller alls. Bara det att han inte skulle vilja det. Ha någon stirrandes menade han.
     Så med ens så insåg han att solen hade börjat gå ner. Det var senare än vad han trodde, eller så var det bara så att han inte var van vid att mörkret kom tidigt. Det röda skymningsljuset kastade mjuka skuggor över alla på bussen. Han fann dem väldigt intressanta. Inspirerande. Det brukade inte alltid se ut. I regel var det så mörkt att man inte såg mer än en suddig massa, eller så var det ett kallt och hårt ljus som framställde världen på ett grövre sätt än vad den kunde vara. På det sättet som han alltid såg den.
     Emil drog upp sin väska i knäet, letade fram skissblocket han hade till bildlektionerna. Tog i sin vänstra hand en stiftpenna och såg på flickan framför honom igen. Det blev en tragisk skönhet över henne. Som en antik målning av en hemlös, eller ett döende barn. Den var fager, storslagen rent ut sagt, men man kände med personen på tavlan.
     Med lätta drag över pappret bildade blyertsen en bild. De melerade ögonen flackade emellan blocket och henne. Med varje streck pennan gjorde blev Emil mer och mer tankfull. Han satt och tänkte – och tecknade av – en flicka han inte ens visste namnet på. Tänkte om och om igen att flicka inte var rätt benämning på henne, att hon förmodligen var mer kvinna än flicka. Förundrades mer och mer över hennes hjärtslitande grace. Undrade över katastrofen som hade skett henne.
     Han blev förvånad att han faktiskt brydde sig. Över att han kände sig sorgsen över att tänka att de förmodligen aldrig skulle ses igen och om de faktiskt gjorde det skulle de aldrig prata med varandra.
     Då och då växlade Emil tecknandet och beundrandet emot en snabb blick ut genom fönstret för att inte försäkra sig om att han inte missade sin hållplats. Skogen susade fortfarande hastigt förbi, det var en bit kvar – En fem minuters resa eller så.
     Han inhalerade, andetagen var smått ostadiga, han log åt sig själv. Generande att han satt där och tyckte att hon kanske nästan var lite söt. Trots att han för inte så länge sedan hade kallat sig själv asexuell. Han antog att det är så det går när man bara kastar ur sig saker och ting inför sin bror.
     Fingrarna som stack ut ur det vita gipset virade sig kring en blond hårlock, de andra instruerade pennan till att avsluta bilden av henne. Även om han nu aldrig skulle prata med henne, så skulle han i alla fall kunna se henne när han ville, på det sättet han ville se henne. Förmodligen skulle det vara den enda personen som han tänkte så här om. Även om Emil inte var riktigt säker på hur det var han tänkte om henne.
     Om han nu skulle ändra sig och faktiskt vilja försöka skaffa sig en vän, då skulle han nog prata med henne. Men han ville inte. Han behövde inte. Han behövde varken bli vän med henne eller ha vänner. Han klarade sig bra så som det var, han – ensam.
     Emil såg ner i blocket och log för sig själv. Hade han inte haft den här diskussionen med sig själv redan en gång tidigare? Om att han inte behövde någon, att han klarade sig bättre själv. Han skuggade ansiktet på bilden.
     Vänta nu!
     Han såg upp, såg ut genom fönstret, såg hållplatsen närma sig snabbt. Om det inte hade varit för de få gatlyktorna hade han inte sett den alls. Han tryckte in stoppknappen, hjärtat slog hårt innanför bröstkorgen medans han reste sig upp och bussen började sakta in.
     Emil lade ner blocket på sätet han tidigare suttit, bredvid henne. Drog på sig sin jacka, tryckte ner pennan i väskan och drog den urblekt gröna axelremmen över huvudet. Bussen stannade, dörren öppnades och plötsligt hade han mycket mer bråttom än han trodde att han skulle ha.
     Hur kunde han missbedömt hur långt det var kvar till hans hållplats? Hur många gånger hade han inte åkt just denna väg hem, hur många gånger? Förbannelserna regnade tyst över honom själv samtidigt som han skyndade sig ut igenom den öppna dörren. Skorna landade i mjuk snö och hjärtat saktade in.
     Inte var det så hemskt egentligen, att han hade glömt av tiden, eller felberäknat hur långt kvar det var, han hade ju ändå kommit av i tid och han hade inte missat sin hållplats. Herregud, han hade till och med kommit hem tidigare, han hade kunnat åka med bussen tills den vände utan att behöva oroa sig över att han inte skulle vara hemma tills då skolan egentligen slutade.
     Emil log. Började gå längs med den snöbeklädda vägen, det vita dunet knarrade under hans slitna Vans.
     Men så insåg han.
     Blocket. Det låg kvar på sätet. Bredvid henne. Han skulle inte få tillbaka det och hon skulle se bilden. Hon skulle se den och tänka att han var en lika äcklig som läskig stalker. Som att de bekymmer hon redan verkade ha inte var nog.
     ”FAN!”

FJORTON - BUSSFLICKAN

     Det brutala ljudet av en väckarklocka genljuder huset, väcker den inneboende lika brutalt som den låter. Förvirrat slår han upp ögonen, försöker komma ihåg dagen, försöker komma ihåg vem han är och vad det är meningen att han ska göra. Försöker glömma bort det lika snabbt som han kommer ihåg, inser snabbt att det inte kommer att gå utan en rejäl smäll och en efterkänsla av smärta som han inte är villig att stå ut med. Någon kommer säkert bara att påminna honom om vem han är när han väl glömt bort det i alla fall.
     Emil reste sig ur sängen, lade sig ner igen och drog täcket över sig. Vinterkylan verkade alltid lyckas tränga sig in i huset också, hur mycket han än försökte att elda i vedspisen han hade i sovrummet. Eller den i köket.
     Minuterna rann förbi snabbt. Han suckade snabbt. Hur kom det sig att den enda gången han ville att tiden skulle gå lite långsammare så flög minuterna förbi som om det var sekunder? Resten av dagen var alltid så utdragen, varför inte morgonen? Han satte sig upp i sängen, drog handen igenom håret som han nästan inte hade lyckats tova ut under gårdags kvällen innan han skulle duscha och få ut sockret. Nu kunde han i alla fall göra det utan att fastna och göra illa sig själv.
     Han tog ett djupt andetag, stålsatte sig själv innan han kastade av sig täcket och klev ur sängen. Snabbt och det blir smärtfritt, som att rycka undan ett plåster. Precis som att rycka undan ett plåster, för nog var det lika kallt som gången innan.
     Emil huttrade, lade armarna över bröstkorgen och försökte få igång blodcirkulationen i armarna innan han bestämde sig för att för en gångs skull bädda dubbelsängen. Kanske skulle han må bättre nästa morgon om han fick lägga sig i en bäddad säng? Förmodligen inte. Efter att ha lagt kuddarna till reda och duntäcket slätt över sängen fortsatte han till köket.
     Han tog ut en syltburk, blåbärssylt, och ett mjölkpaket ur kylen, två dagar gammal, men det som inte dödar... Brödet stod redan framme, han tog ut två skivor ur påsen och stoppade dem i brödrosten. Gick till sovrummet igen för att byta om medans brödet blev klart.
     Morgonrutinerna var långsamma. Inte nödvändiga alls, han kände att han likväl kunde leva utan dem i alla fall. Eller snarare, han kände att han ville kunde leva utan dem likafullt.
     Han gick först till fönstrerna, sköt undan de tunga gardinerna som hängde där bara för att upptäcka – till sitt förtret – att det var lika mörkt utanför huset som det var inuti. Emil drog handen genom sitt blonda hår.
     Han drog av sig den slitna gamla tröjan, kastade den på golvet. Några av de vita bokstäverna som tillsammans bildade namnet Queen syntes i den annars svarta tyghögen. De liknande kalsongerna hamnade inte långt ifrån när han klev ur dem. Så gick han till garderoben för att ta fram rena kläder att ha på sig under dagen, stannade upp när han såg sig själv i spegeln.
     Blåmärkerna på den nakna hyn – den blåskiftande färgen emot den vinterbleka huden – den gipsade högerarmen. Han hade fortfarande inte gått upp några extrakilon sedan han blivit av med sin ätstörning. Revbenen syntes fortfarande tydligt. När han vred bort sig kunde han ännu skymta spegelbilden av sig själv i ögonvrån. Tatueringarna föreställande japanska kanji framträdde klart på hans vitaktiga axlar.
     Visdom och förlåtelse. Kanske han borde ha valt två andra ord som passade honom bättre. Oförnuft och cyniskhet kanske?
     Hastigt drog Emil på sig närmaste tröjan, kalsonger efter det. Sökte efter ett par byxor men behövde inte göra det länge innan han hittade ett par användbara jeans. De hade visserligen början till ett fint hål på knäet, men det verkade bli en varm dag, han skulle förmodligen inte frysa mer än vanligt.
     Från köket hördes det hur brödet hoppade ur brödrosten.
     Med långsamma steg tog han sig till diskbänken och drog ut de halv-kremerade mackorna, brände fingrarna, som vanligt. Spolade dem under kallt vatten ett par sekunder innan han kladdade ut sylten som han tagit fram på sina brödskivor.
     Han förde den ena smörgåsen till munnen, tog en tugga. Den brända smaken doldes knappast, utan kändes tydligt, trots all sylt han hade tagit på. Han funderade på att strunta i frukosten, bestämde sig för att inte göra det när han kom ihåg hur han hade känt sig när han såg sin spegelbild. Emil fick helt enkelt trycka i sig dem, vare sig de smakade som han ville eller inte.
     Han tog fram ett glas som stod inom räckhåll från diskbänken, hällde upp ett halvglas mjölk, kastade den tomma kartongen i diskhon. Tog några klunkar ur glaset, bet av ännu en tugga samtidigt som han såg ut genom fönstret framför sig. Snön hade lagt sig ännu tjockare över tomten under natten. Han hoppades att det inte skulle betyda att han var tvungen att skotta sig fram genom snön till bussen. Inte för att han skulle göra det, då skulle han förmodligen stanna kvar i huset, eller plumsa genom snön. Vad de nu kunde vara gott till.
     Emil tog den sista biten syltsmörgås i munnen, tog den sista mjölken i en klunk och såg ut genom fönstret igen. Ännu en dag som han helst av allt skulle vilja sova bort.
     Han kvävde en gäspning innan han såg på klockan som sade åt honom att skynda sig för att hinna med bussen till skolan. Men Emil ville inte skynda sig till skolan. Han ville inte skynda sig alls. Han ville lägga sig ner på golvet och bara bli en hög med kompost. Men det gjorde han inte.
     Med snabba steg gick han till hallen, trägolvet gav ifrån sig tystaljud när han gick på det. Han drog ner sin grå jacka från kroken och stoppade nonchalant ner fötterna i de slitna skorna, de röda rutorna bleknande, den vita färgen som höll på övergå i någon nyans mellan cerise och grått. Fint, snart skulle han ha ett par blekröda skor. Som att han inte blev kallad bög nog ofta.
     Virade en tjock halsduk kring sig.
     Emil öppnade dörren, insåg till sitt förtret att han hade haft fel. Det hade inte lagt sig ett tjockt duntäcke av snö under natten, det höll fortfarande på att bildas. Vägen verkade visserligen inte ha mer än kanske en decimeter snö på sig, men det skulle förmodligen vara alltmer när han kom hem igen. Å andra sidan visste han att han, i vilket fall som helst, skulle vara tvungen att skotta vägen.
     Så vände han sig om och drog väskremmen över huvudet och drog på sig ett par handskar och ignorerade spegeln helt och hållet för att slippa ängslas över hur han såg ut, innan han stängde igen ytterdörren, med sig själv på – vad han ansåg – helt fel sida av den. Tog med sig plogen som stod lutad emot väggen.
     Snön knarrade irriterade under skorna. Vinden slet i hans blonda hår, kylan bet i hans ansikte, försökte få honom att ge honom mer uppmärk-samhet än vad han redan lade på vädret. Men Emil vägrade.
     Han drog plogen efter sig, drog den de två hundrameterna tills tomten tog slut och vägen tog vid. Den var i alla fall plogad nyligen. Han skulle inte vara tvungen att vada sig fram i snön. Även om han hade börjat ångra att han inte hade tagit med sig extra kläder, utifall att hans byxor skulle vara dränkta i vatten tills det att han kom skolan.
     Plogen lutade han emot ett träd, där den skulle stå skyddad ifrån att begravas i vintertäcket tills att han kom tillbaka igen. Så fortsatte han att gå längs vägen till busshållplatsen.
     Han förstod inte för allt i världen varför bussen inte bara kunde stanna vid hans hus. Det var inte som att han bad om att den skulle köra in på gården och upp till huset, men däremot stanna där tomten började, precis därifrån han hade börjat gå. Den körde ändå förbi där, lika enkelt för dem båda om busschauförren bara skulle stanna där varje morgon. Men icke. Han fick vandra sig igenom snön varje morgon, stå och vänta varje morgon vid ett fallfärdigt vindskydd till busskur. Istället för att bussen stannade. Inte för att han egentligen pratat om det med busschauförren, han skulle ändå inte bry sig.
     Så stod Emil där. Bussen rullade in emot honom och han backade ett steg. Så klev han på, drog sitt busskort och chauförren hälsade på honom, trött svarade han tillbaka. Han slog sig ner vid första bästa lediga platsen där det inte satt någon annan. Sjönk tillbaka i sätet i samma ögonblick som han andades ut långsamt. Han slöt ögonen och kände sig själv gungas till sömns av vägens ojämnheter.
     Det vill säga, tills någon störde honom.
     "Hej."
     Han ignorerade rösten.
     "Hej." Hon petade på hans axel lätt.
     Emil slog upp ögonen, men svarade henne inte. Var det inte samma person som från gårdagen? Det var svårt att avgöra, den här flickans ansikte syntes och hon verkade inte lika sorgsen som hon gjort tidigare. Inte alls.
     "Känner du möjligtvis en Emil Gustafsson?" frågade hon samtidigt som hon satte sig ner bredvid honom. Han skulle knappast tro på att hon var samma person som från gårdagen. Det måste vara en tvillingsyster. Eller feminin bror.
     Han funderade på att säga att han inte gjorde det, antog att hon skulle flytta tillbaka till sin plats och sitta där tyst. Eller i alla fall låta honom vara. Men å andra sidan så hade han också tyckt att hon inte verkade så hemsk.
     "Det är jag." Han drog på mungiporna. Såg ut genom fönstret snabbt bara för att konstatera att det var långt kvar till hans ändhållplats.
     "Åh, vad bra!" Hon sken upp innan hon drog upp sin väska och började leta runt i den. Bra för honom och bra för henne eller bra för henne och dåligt för honom?
     Hon drog upp ett block. "Då är väl det här ditt skissblock?" Hon vred det emot sig själv och granskade framsidan. "Tja, eller snarare; Ditt kemi-block?"
     Mycket riktigt, Emil kände igen det. Den sönderklottrade framsidan och den saknade baksidan. Han tog emot blocket, log omedvetet emot henne som tack och hon besvarade honom med ett. Han lade ner det i knäet, kände med fingrarna över sidkanterna. Var inte helt säker på om hon ville fortsätta prata med honom efter hon lämnat tillbaka det som var hans.
     Snön föll fortfarande tjock utanför fönstret.
     "Tack."
     Hon log igen. Han log igen.
     "Jag heter Christian förresten."
     Emil riktade sin uppmärksamhet emot henne igen. Christian? Är inte det ett pojknamn? Förvåningen stod som skriven över hans ansikte efter hon sagt den meningen.
     "Är inte det... ett killnamn?" Han hoppades att hon inte tog illa upp för att han frågade. Eller han. Gud, Emil hoppades att Christian inte var en han, det skulle vara alldelens för genant att behöva erkänna för någon att han hade misstagit den andre för att vara en tjej. Även för honom själv.
     "Egentligen är det ett unisexnamn, men det är få som vet om det." Ett leende bredde ut sig över hennes ansikte igen, det var svårt för honom att tänka sig att hon bara dagen innan hade sett nästintill självmordsbenägen ut.
     Han nickade åt henne. "Okej." Såg ner på sitt block.
     "Jag gillade dina bilder."
     "Hm?" Han såg upp på henne igen. Vad menade hon för någonting? Ah, bilderna i hans block! "Åh, tack." Han kände hur det hettade till lite om kinderna.
     Rodnade han? Emil kunde inte tro det. Hur länge sedan hade det inte varit sedan han rodnade? Månader sedan, om inte år.
     "Min bror tyckte att den sista bilden liknade mig."
     Han visste inte om han skulle vara mer överraskad över att hon hade nämnt en bror hastigt eller att hon i samma mening hade fått ur sig att hon hade visat hans bilder för någon annan. Som att det inte var nog genant att han hade glömt dem på bussen så att hon kunnat se dem. Och att hon dessutom hade blivit igenkänd från bilden som han hade gjort av henne.
     Pinsamt, pinsamt, pinsamt!
     Vad skulle han svara på det egentligen? Ja, jag ritade ju av dig, så jag hoppas att det var likt! Knappast. Men vad annars skulle han säga? Att det var en slump? Som att någon skulle gå på det.
     "Ja." Emil bet sig på insidan av läppen. Hoppades att hon inte skulle börja förhöra honom om varför det var så.
     "Den var fin."
     "Tack." Han nickade och log svagt. Var de inte nära skolan snart? Han såg ut genom fönstret, de blå ögonen sökte över ängarna som drog förbi utanför glaset.
     Han hörde hur hon tog ett djupt andetag.
     "Du...?"
     Han vände sig emot henne igen. "Hm?" Ögonbrynen krökte sig frågande och Emil bet i sin läppring – en ovana han verkligen borde sluta med.
     "Gör du någonting i helgen?" Christian log, kinderna antog en lätt rosa färg. "Eller, alltså...! På lördag menar jag!"
     Han skakade på huvudet, kände att stämningen mellan dem hade blivit lättre, även om den fortfarande var relativt tryckt. "Nja, egentligen inte." Han var tveksam till vad hon skulle kunna komma att fråga honom. Han var ju inte precis den sociala typen och han var definitivt inte någon som man ville göra någonting med. Utom att möjligtvis kanske använda honom som en slagpåse, men det var ett undantag. Det frågade man knappast om man fick göra, man gjorde det i alla fall.
     "Jag tänkte om du kanske skulle vilja komma på en fest som jag och en vän ska ha på lördagen."
     Nej.
     "Om du vill alltså."
     Han tänkte inte humiliera sig själv någonstans inför någon som kunde dra upp det i skolan vid bästa tidpunkt möjligt. Nej du!
     "Fast det kommer nog inte att vara någon där som du känner, det är få av de jag känner som går gymnasiet – och dem vill jag just nu inte träffa." Hon rynkade på näsan och såg sedan iväg åt andra hållet, från mig.
     Okej, så han kanske skulle slippa känna igen personer från skolan - eller ännu värre; bli igenkänd – men Emil tänkte ändå inte gå på festen. Nej tack till att bekanta sig med okända människor, nej tack till att behöva umgås med okända människor, Nej Tack till att sitta i ett hörn i en hel kväll för att han vägrade göra något av det nämnda. Nej, han var smart nog att inse att han likagärna kunde stanna hemma från början. Han besparade dessutom sig själv en bussresa tur och retur. Bara det var skäl nog att stanna hemma för honom.
     "Ja, vi får se." Han kunde i alla fall låta henne tro att han ville komma.
     "Okej." Hon log emot honom, han log tillbaka. "Jag bor i huset precis bredvid stadsparken."
     Bussen saktade in, Emil såg ut genom fönstret, upptäckte att hans hållplats närmade sig snabbt. Att den var närmare än han hade trott.
     "Jag ska av här!" sade han, med onödigt hög röst. Varför han hade sagt det högt visste han inte, det var inte som att busschauffören skulle höra honom, eller att någon brydde sig extra mycket om det.
     Han tryckte snabbt in stoppknappen, bussen saktade in mer.
     Christian reste sig upp, flyttade på sig så att han skulle kunna komma ut. Han skyndade sig förbi henne och började gå emot den bakre dörren – han hade ett flertal gånger fått arga förare på sig som sa åt honom att man använde den andra när han varit på väg ut från den främre – när han hörde hur hon sade någonting åt honom.
     "Jag hoppas att du kommer...!"
     Emil klev av bussen, orden ringde fortfarande i öronen när han började gå emot skolbyggnaden.
     Kanske han borde gå i alla fall, för att bli socialare? De skulle väl ändå inte skada att försöka? Det var inte som att han var tvungen att dricka han själv. Han kunde bara ha kul, försöka slappna av för en gångs skull.
     Nej, han var asocial. Han ska vara cynisk och asocial. Annars skulle han inte vara Emil. Eller hur?

FEMTON - STORA SÄNGAR

     Han kastade väskan på golvet, drog av sig skorna och orkade inte ställa undan dem som de brukade stå. Han ville bara in, in i sovrummet och lägga sig i sängen och sova ut resten av året. Hela nästa år också för den delen.
     Emil var helt utmattad av att ha skottat sin väg fram till huset igen, hoppades att det aldrig skulle snöa någonsin igen. Var det bra till något förresten? Det var kallt och blött och gjorde tusentals deprimerade – även om mörkret kanske gjorde det mesta av arbetet – och när det smälte under våren som blev det om möjligt ännu blötare och allting, himlen, träden, marken, atmosfären – allt – blev grått.
     Överdrivet, det här med en vit jul, det är vad det är.
     Han drog handen genom sitt blonda hår, vandrade vidare till köket. En stol drogs ut, han satte sig ner och tog av sig sina blöta strumpor och kastade dem på golvet. Så lade han ner huvudet emot det svala träet och stirrade på strumporna ett bra tag.
     Han kunde inte låta dem ligga där och torka och samla damm. Inte kan man bara kasta saker omkring sig. Dessutom så skulle det bli omständligt att städa när han väl var tvungen att göra det om han bara kastade sina saker omkring sig. Vilket, när Emil tänkte efter, han redan gjorde. Vilket fick honom att inse att han faktiskt skulle behöva städa. Om inte storstäda så i alla fall plocka undan, diska, dammsuga – han ville inte bli astmatiker trots allt – och tvätta kläder. Tvättkorgen började bli ganska full samtidigt som garderoben mystiskt blev allt tommare.
     Men han orkade inte. Han orkade inte vara ansvarsfull, han orkade inte vara ansvarig.
     Strumporna fortsatte att ligga där, Emil fortsatte att sitta vid bordet, huvudet fortfarande lutat emot ekbordet.
     Ibland önskade han att han hade ett magiskt trollspö, så att han kunde trolla bort allt det där som han inte behövde. Smutskläder och smutsdisk. Dammråttor och dammsugare. Skolan och Sebastian. Men om han lät sig tänka vidare på det hela, vara en normal tonåring som inte hatade världen trots allt, så ville han inte att skolan skulle försvinna, inte ens Sebastian. Då önskade han att hans föräldrar aldrig hade dött. Han önskade att han aldrig hade blivit sviken av Sebastian. Då hade de kanske fortfarande varit vänner nu.
     Men oftast så tänkte han inte så långt. Av vana så hade han lärt sig att börja städa ungefär vid tanken på dammråttor. Emil blev bara arg på sig själv över att han tänkte på Sebastian.
     Men nu så var det tanken på att han vilken dag som helst skulle ha en egen liten mögelfarm som fick honom att börja städa. Det var nog äckligt att man var tvungen att stå ut med att det bodde kvalster precis överallt, men svampar kunde man ju faktiskt undvika.
     Det var ju bara det att han avskydde att börja städa. När han väl höll på var det ingen fara, men att börja. Emil suckade. Tja, strumporna låg ju fortfarande kvar på golvet och väntade på att bli uppplockade. Det var alltid en början.

     Fem rum städade. Fem av fem. Av dem som används. Kläderna låg i tvättmaskinen – alternativt vikta i garderoben – och smutsdisken var diskad och på sin plats i hyllerna igen. Förhoppningsvis skulle det inte en enda dammråtta synas till på minst en vecka. Helst två i alla fall. Till och med spegeln var avtorkad.
     Emil sjönk ihop emot dörren, gäspade trött innan han såg på klockan som han hade runt handleden. Till och med den gamla klockan hade han funnit, under sängen, när han städade. Visarna pekade på, han gnuggade sig i ögonen, fem i två. På natten.
     Han gäspade igen.
     Blicken drogs till sängen. Han orkade inte byta sängkläder nu. Men han skulle inte göra det imorgon om han sköt upp det.
     Huvudet föll, det blonda håret dansade långsamt fram och tillbaka, han drog det bakom öronen.
     Han bestämde sig för att om han bäddade sängen nu, då skulle han som belöning få sova ut nästa morgon. Även fast det var skola. Det var inte som att någon skulle sakna honom ändå.
     Emil reste sig upp, plockade upp de mörka sängkläderna som hade legat bredvid honom på golvet. De som han hade fått i julklapp förra året. Erik var verkligen fantasifull.
     Så drog han av de gamla sänglakanen, kastade dem på golvet som grund för den nya högen som skulle bildas inom en snar framtid. Om och om igen tänkte han över varför han envisades med att sova i en dubbelsäng ensam. Om och om igen så kunde han glädjas åt att han skulle kunna stanna hemma utan den lilla gnagande känslan han brukade få om han inte åkte till skolan.
     Och om och om igen så tänkte han för sig själv; Det enda som är jobbigare än att bädda en stor säng själv är att sova i den själv.

SEXTON - FJÄRILSVINGAR

     Det brutala ljudet av en väckarklocka genljuder huset, väcker den sovande mer hänsynslöst än vad den låter. Förvirrat slår han upp ögonen, försöker komma ihåg dagen, försöker komma ihåg vem han är och vad det är meningen att han ska göra. Försöker glömma bort det lika snabbt som han kommer ihåg.
     Emil satte sig upp i sängen, lade sig ner igen och drog täcket över sig. Två dagar hade gått och han var redan i samma vanor. Vakna, vilja somna om. Han kommer klä på sig samtidigt som han äter frukost och sedan kommer han att gå till bussen. Som alltid. Han hade varit fri i två dagar, men den semestern var över nu.

     Innan han visste ordet av det var han på bussen, skorna blöta av snön och händerna iskalla av kylan. Han försökte gnugga lite värme i dem och vände blicken ut genom fönstret för att se på träden som susade förbi i morgonmörkret.
     ”Godmorgon Emil.” Någon satte sig ner bredvid honom, rösten kändes bekant, men han kunde inte komma ihåg vem den tillhörde.
     Han såg från fönstret på personen som hade tilltalat honom. ”Morgon.” Det var för tidigt för att avgöra om det var en god eller dålig morgon. Dessutom visste han redan att det - mest troligt – inte skulle bli en god morgon. Inte för honom i alla fall. Å andra sidan verkade den här dagen börja bättre än vad de flesta brukade göra.
     ”Christian” tillade han sedan. Log och möttes av ett leende.
     ”Så du tänker komma på festen?” Det lät mest som om frågan var ställd av ren artighet, mer än att hon undrade. ”Du såg ganska skeptisk ut förra gången vi träffades.”
     ”Första gången vi träffades” påpekade han.
     Christian skrattade. ”Första gången vi träffades” rättade hon sig sedan. ”Kommer du?”
     Hur skulle han komma ur det på enklast möjliga sätt? Vilken dum fråga egentligen, han kunde ju bara säga precis som det var; Han tänkte inte komma av anledning att han inte ens skulle göra sig bra i ett hörn som den mobbade killen på festen. Än mindre över en toalettstol dagen efter. Inte för att han skulle göra någonting som ledde till att han skulle behöva ha huvudet hängandes över toaletten. Men så ville han inte heller sitta i ett hörn av en soffa och vänta på att få gå hem medans resten av umgänget bestod av fulla tonåringar. Nej tack. Han tänkte inte komma på någon skum fest där alla var drack som fiskar eller höga som hus.
     Av att döma på hur gammal han kunde tänka sig att Christian var, så skulle hennes umgängeskrets vara kring hans egen ålder. Vilket innebar de som han absolut aldrig ville träffa utanför skolan – även om han helst skulle slippa dem där med. Vilket gav honom en ännu större anledning att inte komma.
     Så var det med att han inte var fullt så bra på att säga nej rakt av. Emil bet sig i läppen.
      ”Nå?”
     Han harklade sig. ”Jag tror inte att jag ska komma.”
     ”Varför inte?” Den obligatoriska frågan som man aldrig egentligen hade ett svar på och helst bara ville slippa.
     Han tänkte efter ett tag. Bästa svaret, han ville inte egentligen såra henne med mening, så han var tvungen att komma på någonting bra att säga. Eller mildrande kanske är det rätta ordet. Christian var trots allt det närmsta han kommit en vän de senaste fem åren.
     ”Jag hinner inte, jag har så mycket annat att göra.”
     ”Åh.” Hon slog ner blicken i sitt knä. ”Jag undrade just vad du gjorde på bussen.”
     ”Hm?” Var inte det ganska uppenbart? ”Jag ska till skolan.”
     Nu var det hennes tur att se skeptisk ut. ”På en lördag?” Hennes högra ögonbryn åkte upp. ”Då måste du verkligen vara upptagen.”
     ”Lördag?” Emil såg förvirrat på henne. Fan. Fan, fantastiskt. Underbart. Vem glömmer bort vilken dag det är egentligen? Herregud. Hur kan man glömma bort veckodagarna? Det fanns sju av dem, han hade varit hemma två. Ganska enkel matte. Sist han var i skolan var det onsdag, veckans tredje dag. Om han missade två dagar så var det fjärde och femte dagen i veckan vilket betydde att dagens veckonummer var sex och med andra ord; Lördag.
     ”Ja, lördag.”
     Inte konstigt att busschauffören hade sett på honom med höjda ögonbryn som om han hade... glömt vilken dag det var.
     ”Är du säker på att du inte kan komma?”
     Han kanske borde tänka över det egentligen. Det var inte som att det skulle skada honom att vara social. Han behövde inte dricka, om det nu var så att andra gjorde det, och han kunde ju till och med gå hem om det var så hemskt som han kunde tänka sig att det skulle kunna bli. Även om hans fantasier kanske var lite väl påverkade av vad han sett på film. Men sen fanns faktorn 'andra gäster' också.
     Emil kunde inte låta bli att fråga. ”Vilka kommer?”
     ”Hm...” Christian drog en mörk hårslinga ur ansiktet, en som nästan genast föll tillbaka på samma plats igen. ”Jag tror inte att det kommer vara någon där som du känner.”
     Emil kände sig lite pessimistisk. Det verkade för bra för att vara sant att ingen som han kände skulle vara där. Det borde vara någon som han vet vem det är, eller snarare som vet vem han är, som ska vara där. Det kunde inte skilja mer än max två år mellan dem båda.
     ”Hur menar du då?”
     ”Ingen av mina kompisar går kvar på gymnasiet.” Hon log och ryckte på axlarna och han kände sig plötsligt väldigt naiv. För att inte tala om att han kände sig otroligt obetydlig. Kanske trodde hon att han var myndig och därför hade bjudit honom?
     ”Jag är bara sjutton” försökte han säga utan att låta ynklig. Nåväl, det var ju kul att hon hade velat bjuda honom från början. Men Christian skrattade bara. Hon hade små skrattgropar i kinderna.
     ”Det är ingen fara, det är jag med.”
     ”Men dina...”
     Emil hann inte fullfölja meningen innan han blev avbruten.
     ”High school drop-outs.” Hon suckade och pekade på sig själv innan hon fortsatte. ”Mina föräldrar blev inte glada, men de har vant sig nu. De orkade väl inte bråka antar jag.
     Några av mina kompisar har dock gått ut gymnasiet och börjat jobba. Utom Samuel som började universitetet. Tre andra bestämde sig för att inte plugga vidare alls efter grundskolan och började jobba.”
     ”Okej.” Han kunde inte göra annat än nicka. Det kändes som om han hade hört mer på tio minuter än vad han hade hört på hela det förra året - om man bortsåg från vad Erik och Mattias hade sagt till honom – och det kändes väldigt... annorlunda.
     ”Du får fortfarande komma om du vill.”
     Både Christian och Emil satt tysta i några sekunder, innan hon tryckte in stoppknappen ovanför dem båda och rätade till axelremmen på sin väska. Han funderade fortfarande om han skulle följa med henne eller inte.
     ”Kommer du?” frågade hon när hon reste sig upp från bussätet. Hans ögon mötte ett par gröna.
     Han tvekade. Var det inte han som hade tänkt på det här sedan han träffat henne? Visst var det han som hade tänkt att han skulle sluta vara cynisk och sluta vara ensam och för en gångs skull vara social. Vara en normal tonåring.
     En kort nick, han drog upp sin egna väska ifrån golvet och reste sig upp. Följde efter henne ut ur bussen precis innan han började undra över vad fan han hade gjort.
     Snart kom han fram till svaret. Han hade varit social. Han skulle vara social och han var kanske på väg att få en vän. Av någon anledning fick det honom att känna sig väldigt lugn, trots att fjärilsvingarna i magen skavde sönder hans inmäte.

SJUTTON - BLEKRÖDA LOCKAR

     Så fort som lägenhetsbyggnaden i rött tegel började torna upp sig framför Emil så fick han ångest. Inte bara nervositeten som rev honom i bröstet, utan riktig ångest. Som att han ville hellre stoppa ner handen i en köttkvarn.
     När han tänkte efter kunde han bara komma ihåg en enda gång till då han känt så som han gjorde nu; första dagen som gymnasieelev - och se var det hade tagit honom.
     "Nästan framme nu" konstaterade Christian, men det lugnade honom knappt. Visserligen så var det knappast att räkna med att det skulle vara någon annan där just nu, men å andra sidan så skulle han komma nu också och vem vet? Kanske hade hon bett någon komma och hjälpa henne med förberedelser eller vad man nu kunde göra innan en fest.
     De kom in i trapphuset, den något varmare luften slog emot honom och han behövde inte längre gömma ansiktet i halsduken för att inte frysa.
     "Jag bor näst högst upp."
     Emil läste de olika namnen på brevinkasten. Svensson, Lindberg, Karlsson... Om man bor i en lägenhet så kan man väl inte ha jättestora fester? För att inte tala om att en sjutton-årig tjej inte kunde bo ensam i en stor lägenhet, vilket innebar att det inte kunde vara hur mycket folk där som helst - även om han bodde ensam i ett stort hus.
     Hon stannade till vid en av dörrarna på femte våningen, han kom tre steg efter henne. På brevinkastet stod det 'Ferrari-Westerberg'. Han undrade om det var för att förvirra brevbäraren eller om det faktiskt var hennesefternamn. Fast han hade å andra sidan alltid trott att Christian var ett pojknamn.
     "Kain verkar inte ha vaknat ännu." Hon vände sig om och log emot mig samtidigt som hon låste och öppnade upp ytterdörren. Innan Emil han ställa frågan så besvarade hon den.
     "Kain är min rumskompis och mest troligt så kommer hon att vara sur när hon vaknar, så att du är förberedd och vet att det inte är att hon hatar dig. Hon brukar faktiskt gilla nästan alla människor som hon träffar."
     Nästan alla, ja. Det är ett nästan ifrån att det ska bli alla. Han kanske är ett av de få undantagen? Men han ville inte säga någonting, rädd för att han kanske skulle låta cynisk. Visserligen var han cynisk, men han kände henne inte, han kände inte någon av hennes vänner, hon kände definitivt inte honom. Hon behövde inte veta vad folk vanligen tyckte om honom.
     "Vem är det här då?" En rödhårig kvinna, flicka, ställde sig framför Emil så fort han kommit in genom dörren.
     "Det här är inte Kain" besvarade Christian hans osagda fråga. "Det här är Alexandra, som har ovanligt rött hår."
     "Låt henne inte lura dig, jag är rödhårig även i vanliga fall." Hon log emot honom och sträckte fram sin hand till honom. Efter en stunds tvekan så fattade han ett lätt tag om den, log och visste att det sken igenom att han kände sig obekväm i situationen.
     "Det här är..."
     Hon avbröts av tjut som kom längre inifrån lägenheten. "Jag måste verkligen ta tillbaka extranyckeln." Hon suckade och log uppgivet emot Emil, började gå emot rummet ropet kommit ifrån, han stannade kvar osäker vid dörren.
     "Tja, faktiskt så var det Kain som släppte in oss" svarade Alexandra och följde efter dem. "Hon skulle ha en klippning och allt, kan vara bra att ha en frisör då."
     "Var är hon då?"
     "Mikael ringde."
     De försvann in i nästa rum, bara några meter bort. Han visste in riktigt om det var menat att han skulle följa efter, så han stannade kvar och drog av sig skorna - samt den jackan innan han kom efter. Om inte annat, så ville han inte gå och blöta ner golven - Även om Christian gjorde det nu. Men det var hennes efternamn som stod på brevinkastet, inte hans.
     "Här sitter bögarna och plågar livet ut varandra märker jag."
     Emil ställde sig bakom henne, såg över axeln killarna som hon verkade tilltala. Som hon uppenbarligen tilltalade, det var ingen annan där.
     "Det är han som drar så hårt i håret!" gnällde den svarthårige av dem.
     "Jag måste, annars blir flätorna för lösa!" svarade den andre. Emils blick dröjde sig kvar vid denne, han hade svårt att slita blicken ifrån det gräsgröna håret och dess ägare. Hans händer rörde sig knappt, bara snabba vridningar på handleden och resultatet blev långa och väldigt välgjorda flätor.
     "Min!" utbrast den svarthårige och så fort som gummisnodden snörats klart kring hans smala fläta kastade han armarna kring den grönhårige.
     Emil ryckte till över den plötsliga kommentaren. Han misstänkte att den var riktad till honom, men han förstod för allt i världen inte varför. Han var inte intresserad av den grönhårige, allt destomindre bög! Visst, han var inte ful, kanske rentav attraktiv, men om man var tvungen att vara homo eller tjej för att få för sig att försöka flirta med honom.
     "Visst..." Christian var den nästa som tog till orda. "Emil, det här är Philip, mannen med grönt hår och fantastiska fingrar, och hans pojkvän Johannes, som är väldigt mån om att tala om för andra vad som är hans." Hon skrattade och gav honom en lätt knuff fram.
     "Philip och Johannes, det här är Emil." Hon drog av sig sin stickade mössa. "Som jag faktiskt inte tror kommer att försöka sno Philip - även om jag misstänker att han hade misslyckats, så hårt kopplad som du håller honom."
     Emil bet sig i läppen för att inte börja skratta, men kände hur mungiporna drogs uppåt.
     "Det vet man aldrig!" utbrast Johannes och tvinnade en grön hårlock kring sina fingrar. "I vilket fall som helst så är han bara min, så jag får faktiskt säga det så många gånger jag vill."
     Christian vände sig åter till Emil, gav en kort nick emot soffan som de två andra satt i. "Du kan gå och sätta dig, jag är ganska säker på att de inte kommer att äta dig levande."
     "Men vi kanske biter lite!" skrattade Philip och han kunde skymta i ögonvrån hur denne blev ryckt i det gröna håret. Han klappade med handen bredvid sig och det svarta nagellacket syntes tydligare nu, när det inte var dolt i lika mörkt hår.
     "Gå," log hon emot honom. "Jag ska bara gå och kolla till Kain och påminna henne om färgningen." Hon vände sig om och började gå emot den närmsta dörren. "Och se till så att hon inte kommer ut i bara underkläderna."
     "Här är det ingen som är pryd!"
     Emil nickade långtsamt emot henne och vände sig emot soffan. Försökte intala sig att det var okej, samtidigt som han gick emot den och turtorduvorna som satt i den, att det inte var någon som faktiskt skulle bita honom.
     Hjärtat hoppade över ett slag. Det var länge sedan som han faktiskt hade pratat med någon, mer än ett par ord. Speciellt som han inte kände. Speciellt med fler än bara en person. Hjärtat hoppade över ytterligare ett slag.
     "Jag lovar att inte bita dig" log Philip emot honom när Emil satte sig ner bredvid honom i den röda soffan. Han log blekt tillbaka och drog upp en kudde i famnen som han kramade om.
     "Bäst för dig det!" Den mörkhårige klättrade upp i soffan och satte sig i famnen på sin käraste, sträckte ut benen framför sig, armarna virade sig kring nacken. "Annars biter jag dig! Hårt också!" De log emot varandra, inte en uns av allvar kunde skymtas i deras ögon. Philip skulle inte bita någon och Johannes skulle inte bita Philip. Förmodligen inte bita honom.
     Tystnade lade sig över rummet. Han brukade kunna känna igen sig i tystnaden, men nu kändes den ansträngd, som om någon skulle tvinga sig att säga någonting snart. Emil började fingra på hörnet av kudden han höll i famnen.
     "Jag tror spinkisen skulle passa i lila hår." Johannes sparkade till Emil lätt på knäet.
     "Vänt...?" Spinkisen, lila hår? Han hann inte riktigt med i tanke banan. Vem pratade han om? Det kunde inte vara om Emil i alla fall, han var knappast någon spinkis. Fast... han hade å andra sidan fått ett otrevligt rykte om sig att vara anorektiker. Men så spinkig var han väl inte egentligen?
     "Jag är inte spinkig!"
     "Om man jämför med fettberget som krossar mig, så jo; du är väldigt spinkig."
     Plötsligt kände sig han väldigt obehagligt till mods. Att bara det enda ordet kunde få honom så orolig, trots att det inte ens var riktat till honom... han ville aldrig höra det ordet igen.
     Emil förstod inte hur han kunde säga någonting sådant om någon som han påstod sig älska, eller i alla fall är tillsammans med. Han visste hur det sårar även om det inte är sant. Om Philip visste hur det kan få någon att må, vad det kan få någon att göra, då skulle han aldrig ha sagt det. Om han skulle göra det trots att han visste, då ville inte Emil vara kvar där längre.
     "Säg inte att han är tjock, han kan ta illa upp." Han kände någon som knackade honom i huvudet. Rösten var feminin, men han kände varken igen den som Christians eller Alexandras. Emil såg upp, såg band i olika färger som hängde ner precis ovanför hans ansikte. Kanske hårslingor, men det var för många färger för att vara en persons. Det kom han inte ihåg att någon av dem hade haft.
     "Han tar inte illa upp." Philip slog armarna kring sig älskade och lutade hakan emot dennes axel.
     "Det var inte han jag menade, utan Emil här." Hon knackade honom igen med fingret, nu på pannan. Hur visste hon att han tog illa upp av det?
     "Varför skulle Emil ta illa upp?" frågade Johannes.
     "Många anledningar, men det orkar vi inte ta upp nu."
     Hur visste hon att han hade många anledningar att ta illa upp? Han hade inte sagt någonting om det till någon i rummet, inte ens Christian, inte så mycket som ett ord om det. Han hade inte yttrat en bokstav som skulle kunna tolkas åt det hållet.
     "Känner ni varandra?"
     Bra fråga, mycket bra fråga. Emil vände sig om för att se om han kanske kände henne. Han hoppades att han inte gjorde det, men hon verkade i alla fall inte så hemsk som hon skulle kunnat vara. När han vände sig om kunde han konstatera att det mycket väl var mångfärgat hår och på en enda person, långt var det också, samt att han inte alls kunde känna igen henne. De kunde knappast känna varandra, om de gjorde det skulle han känna igen håret, vem skulle inte känna igen det håret?
     "Vi går i samma klass."
     Han bet sig i läppen och försökte undvika att se lika överraskad ut som de andra i rummet gjorde. I samma klass? De kunde inte gå i samma klass, han skulle känna igen henne!
     "Gör ni?" Christian vände sig frågande till honom. Som att han visste svaret! Han försökte komma ihåg att han hade sett henne någonstans, när som helst, sist han hade varit i skolan.
     "Äh, han kommer inte ihåg" skrattade hon och ruffsade försiktigt till hans hår. Han kammade igenom det med fingrarna snabbt och drog luggen bakom öronen igen. "Han fick väl en hjärnskakning när idioterna gav sig på honom, stackarn."
     Okej, så de kanske kände varandra. Emil kunde bara inte komma ihåg henne. Varför skulle hon annars veta att han hade blivit misshandlad? Visst, hans arm var gipsad, men man kan bryta armen på många fler sätt än att bara bli brutalt slagen ett upprepat antal gånger.
     "Och jag tycker inte att han ska ha lila hår" sa hon ogillande och han kunde inte hindra sig själv ifrån att nicka instämmande. "Det enda som det skulle matcha är hans blåmärken och det skulle inte vara så awesome."
     Vänta lite! Han kom ihåg vem hon var nu! "Kain!" utbrast han.
     "Ja?"
     Alla väntade tyst på att höra vad han hade att säga.
     "Nej, det var inget..."
     Hon log emot honom. "Jag tycker att han skulle passa i rosa. Det skulle ge lite variation, han är så färglös i vanliga fall."
     "R-o-s-a? Nej, glöm det - inte en chans!" Han satte sig upp med ett ryck i soffan.
     "Om Chris och Alex bestämmer sig för att övertala dig så garanterar jag att du kommer gå med på det inom en halvtimme. Max!" Kain skrattade och ruffsade återigen om hans blonda hår.
     Inte en chans att han skulle gå med på att färga sitt hår rosa. Inte på en miljon år! Om hans hår skulle ändra färg så skulle det ske under omständigheterna att de band fast honom vid en stol och gjorde det emot hans vilja.

     "Du matchar dina Vans."
     "Inte en chans, va?"
     Varför hade han gått med på att färga sitt hår rosa? Okej att han gick med på att låta dem klippa hans hår aningen kortare, de hade trots allt lovat att Philip var utbildad frisör, men att han hade gått med på rosa hår. R-O-S-A hår! Hade de inte kunnat ta vilken annan färg som helst? Svart? Grönt? Blått? LILA? Kain borde veta vad han skulle vara tvungen att stå ut med om han kom till skolan med rosa hår.
     "Okej" skrattade Emil oroligt. "Nu kan ni väl ge tillbaka min gamla hårfärg, nu när experimentet är klart."
     Klart det skulle gå, de hade väl bara haft i någon färg som man bara sköljer ur, schamponerar och sköljer ur. De kunde väl inte tro att han skulle kunna gå någonstans och ha rosa hår? Han hade visserligen inte sett sig själv än, men hur han än såg ut så kunde han inte ha rosa hår. Inte rosa.
     "Tyvärr." Philip lade undan plattången och ställde sig framför honom. "Vi skulle vara tvungen att bleka ditt hår för att få ur färgen och eftersom du aldrig har färgat ditt hår förut så kan det bli så skadat att vi måste raka av allting."
     Kain skrattade lågt bredvid Emil.
     "Är du allvarlig?" Han greppade tag i en hårslinga och drog ner den för att granska färgen. Rosa. Skrikande rosa. Neonrosa. Hade de inte kunnat nöja sig med att hänga en skylt runt hans hals där det stod att man fick spöa skiten ur honom tjugofyra-sju? Då hade han inte behövt stå ut med färgen.
     Philip nickade åt honom, läpparna kröktes i ett leende som han försökte dölja.
     "Christian?" Han såg förtvivlat på henne.
     "Jag tycker att du passar i det."
     Emil suckade och drog handen igenom håret. Igenom det nu skära håret. Han hade tur om han kom undan med att de frågade om det var isdrycken hade färgat hans hår tills han kunde få bort färgen. Han hoppades att Erik eller Mattias visste någonting om att färga håret. De skulle förmodligen skratta gått åt hans olycka.

ARTON - PAS-DE-QUATRE

19.47.
Emil hade ingen aning om varför han fortfarande befann sig i den röda tegelhusbyggnaden på femte våningen. Ingen aning alls. Han fyllde ingen funktion som helst, om man bortsåg från det faktum att han var alldelens utmärkt på att ta upp en sittplats i soffan. Där hade han mer eller mindre suttit sedan han hade dragit på sig en mössa, så att ingen skulle se det rosa håret, kring fyra-tiden. Vid det här laget så hade mössan blivit avsliten och Philip hade till och med ägnat tre minuter av sin tid till att göra en fläta i hans hår, och därmed bevisat att Johannes hade haft; Han drog verkligen ordentligt hårt när han flätade.
Numer var det fler än bara de sex personer som befann sig i den lilla trean för tio timmar sedan. Tio timmar. Det kändes som tio dagar. Tiden gick alldelens för långsamt. Antalet olika ansikten han hade sett sedan klockan slagit fem var minst tjugo olika. Förutom de sex som han sett innan. Sedan fanns det även ett par tvillingar som hade trott var en och samma person sedan han sett dem stå bredvid varandra. Så hade han trott att han såg dubbelt.
19.48.
En kille satt bredvid honom och försökte hålla en utdöende konversation vid liv så länge som han kunde. Stackarn. Emil hade förmodligen inte sagt någonting på en kvart. Det kändes som om han inte hade öppnat munnen på flera timmar, men förmodligen hade det bara gått en kvart. Självklart var stackarn full också.
”Och sen kastade hon ut mig, fattaru? Hon kastade ut mig, bara så där. Men sen när hon inte var full så ändrade hon sig, bara så där. Fattaru?”
Emil nickade. ”Jo...”
”Och vet du en annan sak? Du ser ganska cool ut i det där håret också” sa killen. ”Ganska bög och det, och väldigt tjejig, men ganska cool. Jag tror du är den enda killen som kan ha rosa hår, fattaru?”
”Mm...”
Killen vände sig åt det andra hållet. Emil antog att kommentaren var som ett slags 'okej, den här konversationen var trevlig, men nu är den död, vi hörs sen'. Så han reste sig, sträckte på sig smått. Om han satt kvar längre skulle han säkerligen få sittsår och det var inte alltför lockande. Det räckte med de skador som han redan hade.
Han försökte se sig om efter Christian, det var trots allt hon som var anledningen till att han fortfarande var kvar där, sedan sist han hade försökt gå i alla fall. Nu visste han inte ens var hon var. Men han ville ändå stanna kvar, han ville prata och lära känna henne. Det var väl trots allt därför som han redan hade stannat kvar i lägenheten i de där tio dagarna? Men samtidigt så ville han inte stanna kvar där och ha ytterligare en hjärndöd konversation med någon som han inte hade pratat med nykter någon gång. Dessutom ville han inte riskera att någon försökte tvinga i honom någon högst tvivelaktig dryck.
Emil drog handen igenom sitt hår, han kunde skymta den skrikande rosa i ögonvrån trots den dämpade belysningen, såg sig omkring återigen. Ingen Christian i närheten. Han suckade, bestämde sig för att han inte orkade söka runt efter henne i lägenheten. Hade han otur skulle han väl lyckas dra på sig en av de där konversationerna i alla fall. Så han bestämde sig för att dra sig undan till ett av de två sovrummen, som han misstänkte ändå skulle vara tomma av någon anledning, öppnade tyst dörren och fann det första rummet, till sin förvåning och lycka, lugnt i sin tomhet.
”Vad vill du?”
Han ryckte till lätt, och stängde dörren igen innan han vände sig åt hållet rösten kommit ifrån. Han skymtade det blå håret ovanför täcket.
”Ursäkta, jag menade inte att störa.” Emil tog några tveksamma steg in i rummet, slog sig ner på första bästa sittplats.
”Säkert.”
Ingen av dem sa någonting, han såg sig omkring snabbt i rummet. Granskade de få tavlorna som hängde på motstående vägg, över ett skrivbord som var alldelens för överlastat för att fortfarande användas som ett. Hyllorna längs väggarna fyllda med böcker, han undrade om hon verkligen hade läst alla böcker eller om det bara var sådant som hon samlat på sig. Sängen vid motstående vägg och en kristallmobil som hängde i fönstret bredvid.
”Jag tänker inte låta dig beklaga dig hos mig.” Rösten kom dovt underifrån täcket.
”Det tänkte jag inte” sade han och lutade sig emot väggen, riktade blicken upp emot taket.
”Vad vill du då?”
”Ingenting.”
”Stirra upp i taket kan du göra därute också.”
Värst vad hon var ivrig att få ut honom då. Antingen ville Kain, precis som han själv, inte bli störd av någon annan. Om så inte är fallet var det uppenbart att det inte var riktigt som hon ville att det skulle vara. Varför skulle hon annars sitta med huvudet under täcket som en struts med huvudet gömt i sand?
”Jag vet,” Emil kastade en blick emot henne återigen. ”Men det är tyst härinne samt att jag misstänkte att du inte skulle fråga om varför jag stirrar upp i taket.”
”Som jag ska; Jag tänker inte låta dig beklaga dig hos mig.” Hon satte sig upp och han såg på henne. Det blå håret i en ovårdad knut i nacken, alldelens för många slingor som hängde löst.
”Som jag ska; Jag tänkte inte att du skulle fråga varför.”
”Bra.” Hon lade sig ned i sängen igen, knäna rakt upp i luften under de mörka sänglakanen, den koboltfärgade frisyren osynlig för honom nu.
”Bra.”
Emil vände sin blick åter emot taket, såg kristallerna gunga lätt fram och tillbaka i ögonvrån. Hon andades tyst, mycket tystare än honom, han var inte ens säker på att hon faktiskt andades när han inte kunde se eller höra henne. Skulle han jämnföra med sina egna lät hans andetag som om han hade återvänt ifrån en ytterst intensivt och långt maraton. Han försökte sakta in sin andning, inhalera tystare, men det resulterade i att han höll på att kvävas lånsamt.
Han fann tystnaden särdeles irriterande och han försökte – nästan desperat – komma på något sätta att slippa lyssna till sin egen andhämtning. Han undrade om även hon kunde höra den och om hon fann den lika enerverande som han själv tyckte att den var.
”Vill du...?” De ställde frågan samtidigt, det lät nästan som om de sade den avhuggna meningen med samma röst. Han såg på henne, men Kain låg kvar på samma sätt i sängen, precis som innan.
”Du först” sade hon.
Han harklade sig. ”Vill du prata om... anledningen till att du är så arg istället för att” - Emil harklade sig igen - ”umgås med dina vänner därute.” Han nickade emot dörren, till trots att han visste att hon inte kunde se, det blekröda håret fläktade till och föll i hans ögon. Han drog undan det snabbt och försökte placerade det bakom öronen precis som han brukade, men han fick inse – till sitt förtret – att håret var klippt för kort för det nu.
”Det är mer som en stark känsla av irritation faktiskt.” Hon satte sig inte upp, eller drog ner benen för att han skulle kunna se på den han talade med. Han väntade på att hon skulle fortsätta.
”Egentligen är det bara det att Mikael inte kom hem idag som han hade sagt att han skulle.” Hon satte sig upp i sängen.
”Mikael?” frågade han och mottog en menande blick. Pojkvännen förmodade han. ”Fortsätt.”
”Det finns inte så mycket mer att säga egentligen.”
”Berätta bakgrundshistorien.”
”Han skulle ha ett antal spelningar med sitt band i diverse städer.” Hon drog undan några hårtestar ur sitt ansikte. ”Han skulle vara borta i två veckor och komma hem ikväll.” Kain tystnade och han undrade om han skulle ställa en ny fråga där eller om hon tog en 'berättarpaus'.
”Sista spelningen hade de igår och sedan är det inget inbokad på några månader.” Hon suckade och lade ner ansiktet mot de täckta knäna. ”Han sa att han skulle köra direkt efter spelningen så att han skulle kunna vara hemma ikväll, senast inatt. Men istället så stannade han kvar och sov en extra natt för att åka samtidigt som de andra i hans band och kom inte iväg förrens efter lunch.”
Hon tystnade återigen.
”Och nu...” Han drog ut på det sista ordet, funderade över vad han skulle fortsätta med. ”Är du rädd att han bedragit dig?”
Hon såg hastigt upp. ”Nej, absolut inte!” Hon log blekt emot honom och han kände sig generad över att han ställt frågan. ”Nej, han är inte sådan. Han skulle inte göra någonting med någon annan om så även bara för en natt när han är min.”
Återigen undrade Emil över vad han skulle säga. ”Vad är som gör dig irriterad?”
”Att han inte kommer hit ikväll.” Kain lutade kinden emot sina knän och log återigen. ”Jag saknar honom.” Så rätade hon på sig, lade händerna under sin haka. ”Vad är ditt problem då?”
”Bortsett från håret?”
”Det är väl ett av problemen, så det räknas. Kom hit, jag orkar inte ropa över rummet.” Kain gestikulerade emot fotändan av sin säng.
”Jag sitter tre meter bort.”
”Kom hit.”
Han reste sig upp, orkade inte argumentera emot och förstod inte varför han skulle ha någoting emot att sitta i hennes säng heller. Så han slog sig ner i fotändan av hennes säng, ovanpå de mörka sängkläderna, och lutade sig emot väggen. De var inte så lika varandra, han och hon. Ungefär som deras hårfärger. Hon hade en pojkvän och vad det verkade som om så var hennes största problem att hon saknade honom och inte skulle få se honom förrens om några extra timmar. Tillskillnad från honom, vars största problem också var en pojke, men en som vägrade hålla sig undan istället.
Men samtidigt så var de inte så himla olika heller.
Han harklade sig lågt och såg på henne. ”Mitt första problem vet du nog vilket det är.” Han hoppades att hon inte var ett av de större fansen av Sebastian. ”Du kanske missade veckans underhållning med slush-duschen och när jag användes som sandsäck?”
”Nej.”
”Okej.” Emil bet sig i läppen.
”Jag hörde om fontänbadet också.”
Det hade Emil glömt bort. ”Vem?”
”Inside information.”
”Jag kan bara hoppas på vilka det inte är du hört det av.” Han lutade sin panna emot knäna.
”Som vilka?”
”Sebastian bland annat.”
”Vet du...” Kain flyttade sig så att hon satt bredvid honom i sängen, han kände hjärtat slå ett slag hårdare innan det lugnade sig när han intalade sig själv att han inte hade någon anledning att bli nervös nu. ”Många missbedömmer honom. Jag förstår varför du inte gillar honom, men det är många som hör vad de vill höra ifrån honom när det gäller dig. Det spelar nog ingen roll vad han säger, de...”
Dörren öppnades och de såg båda upp. Christian kom in i rummet och stängde dörren efter sig. ”Är det här du sitter, Emil?”
”Ja och var precis på väg att börja hångla när du kom in.” Kain skrattar lite grann.
Han var precis på väg att protestera när Christian avbröt honom.
”Du har gjort henne på lite bättre humör ser jag.” Hon kom närmare, satte sig på kanten av sängen och log mot honom. Mot dem båda. ”Kanske på nog gott humör för att komma ut och dansa? De har slagit igång vår favorit skiva.”
Kain kastade ett öga på henne och drog upp täcket under hakan. ”Kanske någon annan gång.”
Tystnaden kom snabbt, musik och muller hördes dovt bortom dörren och väggarna. Andetagen igen blev det ljud som övertog. Varför var hans andetag så tunga? Han hoppades att han inte störde dem.
”Ni borde ändå gå ut och dansa, jag ska ringa Mikael igen.”
”Är du säker?” Christian lade sin hand på hennes smalben, hon nickade till svar.
”Jo, jag vill prata med honom. Be om ursäkt för hur jag reagerade.”
Både Emil och Christian satt dock kvar i sängen, utbytte blickar med varandra innan hon återigen såg på Kain.
”Gå nu!” Hon knuffade honom, knuffade Chrisian och skrattade. ”Jag kan inte ringa om ni sitter här och lyssnar på vad vi säger!”
De reste sig upp och började gå mot dörren tills Kain grabbade tag om Emils handled och hejdade honom. ”Gå du i förväg, Chris, jag måste säga en sak till honom först.”
Hon tvekade ett tag, men sedan så log hon mot dem båda och stängde dörren bakom sig.
”Vad ville...?”
”Christian har det jobbigt just nu.” Kain släppte taget om hans handled.
”Vad menar du?” Emil drog det neonrosa håret ur ögonen. Vad var det för mening med att klippa sig så att håret åkte i ögonen hela tiden?
”Jag kanske inte är rätt person att säga det här, men hon hade ett jobbigt uppbrott i veckan med sin pojkvän.” Hon bet sig i läppen och drog även hon handen igenom sitt hår. ”Han tog det inte direkt försiktigt med henne när han gjorde slut.”
”Varför inte?”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Killen är en idiot?”
Emil suckade. Varför visste han inte helt och hållet, men han visste att det var sådana personer som gjorde honom irriterad. Dem och Sebastian. ”Vad ska jag göra?”
”Lyssna på henne. Gör det hon vill. Dansa med henne, vad vet jag?” Hon lade handen på hans huvud och ruffsade återigen om håret.

”Vad sa hon?”
”Ingenting speciellt.” Emil hoppades att det inte syntes på honom att han ljög. Eller vad Kain hade berättat för honom för bara åtta sekunder sedan.
”Okej.” Christian log och drog sin lugg bakom sitt ena öra och tog ett tag om hans handled så att hon kunde dra med honom till rummet där alla dansade. Så stannade hon bara någon meter ifrån dörröppningen.
”Vill du dansa?” Hon bet sig i läppen och en rodnad kunde nästan skymtas på hennes kinder i mörkret. Hon släppte taget om hans handled och inväntade ett svar.
Helst hade Emil sluppit dansa alls, men han kunde inte ignorera vad Kain hade sagt till honom. Han ville inte vara den andra killen under samma vecka som nekade henne någonting. Det var inte som att han hade någonting emot att dansa med henne heller, det var bara det att... han var orolig över att hon skulle ångra sig när hon märkte att han inte hade någon slags känsla för rytmik i kroppen.
”Du behöver absolut inte om du inte vill, jag bara frågade i fall du ville men inte ville fråga, så att du skulle veta att jag inte har någonting emot att dansa med dig! Vi kan gå och sitta i soffan och prata också om du hellre vill det.”
”Nej, det går bra.”
De log båda generat.
Musiken saktade in, slog över till en lugnare låt som Emil kände igen, som gjorde honom nervös. En lugn låt innebar tryckare, som innebar att man mer eller mindre bara stod och vaggade fram och tillbaka på stället samtidigt som man kramade varandra. Och Christian ville väl knappast krama honom? Fast, hon kanske ville det, med tanke på vad som hade hänt henne. Om man är ledsen så vill man bli tröstad och då brukar man vilja få – och får – kramar, så hon kanske ville dansa en tryckare? Fast egentligen så var det ganska stor skillnad mellan att dansa tryckare och att kramas.
Christian avbröt hans tankegång genom att lägga sina händer på hans axlar. Han kunde känna sitt hjärta slå hårt i bröstkorgen. Försiktigt lade han sin gipsade hand emot hennes sida och den andra på hennes höft, drog henne långsamt till sig. Hon lutade försiktigt sitt huvud emot hans bröstkorg, han kunde känna doften av hennes hår kittla honom i näsan. Vanilj och aprikos.
Hur kunde den där killen bara lämna henne sådär? Hon var hur söt som helst, rolig och trevlig och hennes hår doftade underbart. Han måste vara en idiot, verkligen, vilken idiot. Ingen chans att det fanns någonting fel på henne, tillskillnad från vilka man kunde jämföra henne med. Det skulle inte förvåna honom om det var Sebastian som var idioten. Klart han inte skulle förstå att hålla fast någonting som Christian. Det var säkert på grund av hennes namn också. Han ville ju inte bli misstagen för att vara bög.
Emil drog henne närmare, försökte skingra tankarna ifrån Sebastian, han blev bara irriterad när han tänkte på honom.
Christian förtjänade någon bättre än honom i vilket fall som helst.
Han försökte inte påstå att han var den rätta för Christian, men han var i alla fall mycket bättre än Sebastian. Vem som helst var mycket bättre än honom. Den tölpen förtjänade inte någon vars hår doftar vanilj och aprikos. Den tölpen förtjänar inte ens att trampa på hennes gamla tuggummin.
Emil tog ett djupt andetag och slöt ögonen. Andades in vanilj och aprikos. Försökte tänka på Sebastian stunden efter han slagit till honom. Det var vad han förtjänade. Inte vanilj och aprikos.

NITTON - FÖRSTA ÖMHETSBEVISET

Emil hade många gånger tidigare blivit utestängd, kanske speciellt under vintern, lämnad för att helst frysa ihjäl. Gånger då han hade glömt nyckeln hem, gånger då han hade blivit misshandlad och sedan lämnad på gatan, gånger då någon hade knuffat ut honom ur omklädningsrummet, klassrummet, skolans gemensamma toalett. Många gånger då han hade blivit utestängd och kvar fanns bara en kvarlämnad önskan om att han skulle dö. Så många gånger att han hade slutat räkna för länge sedan. Så många gånger att han hade tappat räkningen för länge sedan.
Men han hade aldrig blivit utestängd på detta skämtsamma vis, då han faktiskt visste att han skulle bli insläppt igen om bara några minuter, eller i alla fall inte allt för lång tid. Och han hade då definitivt aldrig blivit utestängd med någon annan person.
Emil kastade en blick på Christian som satt på golvet bredvid honom och såg sedan tillbaka på balkongräcket. Han tyckte synd om henne. Om man skulle bli utelåst på en balkong ville man i alla fall bli utelåst med någon som hade någon slags social kompetens. Inte någon vars största sociala event var när han föddes.
Han undrade om hon frös.
Klart hon frös; hon satt där, i ett linne mitt i december när det var flera minusgrader ute. Om hon inte frös, då var hon på väg att få köldskador.
”Fryser du?” En retorisk fråga då svaret var så uppenbart att man var allvarligt mentalt handikappad om man inte visste det. Ungefär som han misstänkte att Sebastian var.
Hon skakade på huvudet. ”Nej.”
Emil såg på henne, konstaterade snabbt att hon till och med skakade, innan han såg tillbaka på räcket. ”Jag ser ju att du fryser.”
”Det gör jag inte.”
Man kunde höra hur hon hackade tänder. Lampan som höll balkongen upplyst släcktes. Skratt hördes inifrån. Tändes igen och släcktes igen. På och av - på och av - och om igen.
”Kan ni låta lampan vara?” skrek Christian åt dem. Hon lät irriterad. Klart hon lät irriterad, hon var utelåst på en balkong, hon hade all rätt att vara irriterad. En garderob hade varit mer human.
”Du är blå om läpparna” sade Emil när de tillslut lät lampan vara tänd ett tag. Han undrade om hans läppar också var blå. Så började han undra över vad han skulle kunna göra – kanske skulle han kunna få upp dörren utifrån? Förmodligen inte, det är inte ett så avancerat säkerhetssystem att kunna öppna en dörr från utsidan av ett lägenhetsboende och om man hade kunnat öppna den från utsidan så hade de förmodligen blivit inlåsa i garderoben.
Han såg på henne igen. Hon skakade fortfarande, läpparna var fortfarande blå och hon hackade fortfarande tänder. Så lade han sin arm kring hennes axlar och drog henne emot sin bröstkorg – som om han kramade henne.
”Kramar du mig?” frågade Christian efter en stunds tystnad. Det märktes tydligt att hon försökte sluta skaka.
”Jag vet inte,” svarade han. ”Jag tänkte att det skulle vara varmare om vi var närmare varandra.” Det lät som den lamaste ursäkten från en urusel amerikansk tonårsfilm där någon töntig kille försökte ha en anledning att krama tjejen.
”Okej.” Hon makade sig lite närmre och de blev båda tysta igen. Det fanns förmodligen ingenting annat någon av dem kunde göra för att någon av dem skulle bli mer generad över situationen än vad de redan var.
Han försökte sträcka på sin arm, den han höll kring Christians axlar, men insåg till hans eget förtret att den hade somnat. Han fick hindra en suck från att lämna hans läppar.
Christian vred sig i hans famn, såg upp på honom.
”Vad är det?” frågade hon honom. Han kunde känna hennes varma andedräkt slå emot hans haka. Emil vände blicken mot henne.
”Min arm har somnat.” Han log obekvämt.
”Ska jag flytta på mig.”
”Nej, det är ingen fara.”
”Okej.”
Han hoppades att hon skulle fortsätta konversationen, så att det skulle vara mindre genant att sitta där ute. Så att tiden inte skulle gå lika långsamt som han antog att den gick.
Lampan tändes igen, det hördes skratt och fnitter inifrån lägenheten. Han kände hur blodet steg till ansiktet och en liten rodnad blossade upp på hans kinder återigen. Lampan släcktes. Han höll med henne, men vågade inte ryta till dem att låta lampan vara antingen eller.
”Vilken frukt är din favorit?” frågade hon plötsligt.
”Frukt?”
”Mm...” Hon nickade och lutade sedan huvudet emot hans axel. Flyttade sig lite närmare.
”Äpplen. Gröna.”
”Bra.”
Christian såg upp på honom igen och log, hans läppar besvarade leendet automatiskt, mungiporna som kröktes uppåt. Sedan följde tystnaden återigen. Han hade ingen aning om vad han skulle prata om nu. Han hade ingen aning om vad man skulle säga när man befann sig utelåst med någon annan. För en vecka sedan hade han aldrig trott att han skulle behöva veta vad man skulle säga, eller göra. För en vecka sedan var han så gott som asexuell vad han visste.
Då, som en blixt från klar himmel, så visste han att han ville kyssa henne. Han vände sig emot henne, lutade sig fram och inväntade hennes respons – väntade sig att hon skulle dra sig undan och be honom hoppa över balkongräcket.
Han kände hennes näsa snudda mot hans egen.
Deras läppar möttes så småningom. Hennes läppar smakade av lime och alkohol. De var mjuka mot hans egna och metallringen i hennes underläpp var iskall i kontrast med läpparnas värme. Han hoppades att hennes ring inte skulle kroka samman med hans egen.
Hon visste precis hur hon skulle göra. Han gissade att han var minst den... Nej, han ville inte ens försöka föreställa sig om hur många hon hade kysst. Säkerligen många fler än vad han hade... haft tandbortar eller någonting. Och det här var bara hans första gång. Han kände sig nästan som om han hade förlorat sin oskuld.
Emil hoppades att hon inte skulle märka att hon var hans första. Han oroade sig fortfarande för att hennes ring skulle fastna i hans. Han undrade varför den andra killen hade lämnat henne, han måste ha varit knäpp.
Han tänkte för mycket. Men han tänkte nog mest på vad Sebastian skulle säga nu, när han skulle få veta att han hade kysst en tjej. Om han fick veta. Förmodligen. Han skulle knappast kunna kallas bög längre i alla fall. Bisexuell skulle han kunna gå med på – det var inte som att de skulle ge upp tanken på att han föredrog killar framför tjejer bara sådär. Men bisexuell. Det var i alla fall sant till hälften.
Han lade försiktigt sin gipsade hand under hennes haka, drog med fingrarna upp över hennes kind. Det kändes klumpigt, men bättre än att den bara vilade på hans knä. Han kunde känna henne le mot hans läppar. Han log tillbaka.

TJUGO - NONCHALERAD AV HONOM

Den annars så outhärdliga tim- och milslånga bussturen hade reducerats ganska ordentligt då Emil för första gången på tio år, minst, åkte med lokalbussen. Och som om det inte var nog för att göra hela hans dag, skoldag, bättre, så hade han dessutom sällskap. Kain mittemot honom, Mikael – som hade kommit under söndagsmorgonen och gjort sin flickvän på betydligt bättre humör, och Christian, som satt till vänster om honom, huvudet lutat emot hans axel och blicken riktad ut genom fönstret. Svagt nynnandes på någon melodi som han inte kände igen. Som han ärligt talat inte förväntade sig att känna igen.
”It's not the lies that you sing, but what the silence will scream.”
Hon såg upp på honom och log, han log tillbaka.
”Du får ursäkta min förskräckliga sångröst” skrattade hon halvt generat. ”Jag kan bara inte låta bli att sjunga när jag lyssnar på musik även om jag vet att jag inte kan sjunga så väldigt rent.”
Mikael skrattade till och Kain lutade sig mot hans axel.
”Ja, förlåt att jag inte platsar som sångare i ett jäkla rockband!” fnös hon och vände åter blicken ut igenom fönstret.
”Jag tycker inte att det lät så förskräckligt alls” försökte Emil muntra upp henne. ”Mycket bättre än om jag skulle försöka sjunga någonting.”
Christian såg på honom, log och sträckte på halsen nog mycket för att placera en lätt kyss på hans haka. Rodnaden spred sig snabbt över hans kinder, men han lät det inte hindra honom från att böja sig ner och besvara henne med en kyss.
Bussen saktade in hastigt, stannade snart framför en hållplats. Ett par personer klev på, Emil lade inte någon större vikt vid någon av dem, han hade fullt upp med att leka med en av Christians hårslingor, känna doften av hennes aprikos och vanilj schampo.
Han såg upp, blick fäst på en punkt vid någon brunhårig typs huvud. Den brunhåriga typen vände sig, blickade in bussen efter lediga platser, han kände direkt igen den brunhåriga typen. Den brunhåriga typen, -är-inte-homo-jag-är-bara-mån-om-mitt-utseende-typen, den arroganta, övermodiga, utnyttjande, osäkra... Sebastian! Han kände att han när som helst skulle koka upp, han hoppades att han inte skulle bränna Christian.
Men Sebastian verkar inte märka honom. Han gick, lätta steg och Emil insåg just hur liten han egentligen var. Alldelens tunna ben och ansiktets benstruktur syntes alldelens förtydligt – han kände igen de synliga bevisen för anorexia – ingen var så där smal normalt.
Han skakade på huvudet. Varför började han tänka på det? Varför skulle han behöva bry sig om Sebastian hade anorexi? Han kunde gott svälta ihjäl, han förtjänade det.
Han strök Christian över håret igen, spände blicken i Sebastian. Som fortfarande inte verkar se honom, såg fortfarande bara letade efter en plats att sitta på, som nu bara var två, tre meter bort – var han blind eller?
Så kom Emil ihåg sitt hår. Sitt alldelens rosa hår som hade, efter bara en timme ute i bland andra människor, hade dragit till sig ytterst många blickar. Klart att Sebastian inte såg honom, han kände inte igen honom när han hade rosa, kort hår.
Hans mungipor drogs upp. Kanske fanns det någonting bra i att han fick en ny, alldelens för dramatisk, frisyr.
Sebastian mötte hans blick, för en stund tyckte Emil sig se honom le, lysa upp, en glimt av lycka i hans ögon, han kunde bara tänka sig vad som for igenom typens huvud. Men så fort som han hade fått syn på Christian så såg han åt ett annat håll, satte sig ner så fort som möjligt, med ryggen vänd till dem.
Han log, placerade en lätt kyss på Christians hjässa.
”Hm?” Hon såg upp på honom.
”Nej, ingenting.” Han bet sig i läppen och hon såg ut genom fönstret igen.
Du har just gjort så att Sebastian såg mer förvirrad och krossad ut än jag någonsin sett honom och jag älskar dig. Han ville säga det till henne, men han gjorde det inte. Det skulle kanske bli lite väl mycket om han sa att han älskade henne, hon skulle förmodligen aldrig vilja se en så behövande kille någonsin igen. Men han älskade verkligen henne. Hela den här situationen. Nu ville han verkligen veta vad det var för tankar som flög igenom Sebastians huvud.
Ja, han hade en flickvän nu och ja, han hade just kysst henne. Ja, han hade rosa hår och ja, du blev just motbevisad och nerknuffad från din jävla piedestal och det var fan på tiden.
Emil undrade om han någonsin skulle kunna se honom se ut sådär igen. Hans hjärta hade hoppat över ett slag när han såg Sebastians min förändras från lycka till förskräckelse. Han ville nästan gå bort till honom, ha med sig Christian och säga till honom att han var en idiot som släppte taget om någonting så underbart. Någon så underbar.
Jävla idiot.

TJUGOETT - MISSFÖRSTÅDD BÖG

Ah. Emil kunde svära på att han gick som på moln. Solen sken, fåglarna kvittrade – tja, de som inte flugit söder ut över vintern i alla fall – Sebastians bögteori om honom var offentligt motbevisad och livet lekte.
Han sprang över planen med lätta steg, fötterna bara mot platsgolvet och han hade ett mycket bättre grepp än med skor, följde efter killen som dunkade den brandgula basketbollen i gymnastiksalens golv, på väg mot en av salens korgar för att göra poäng. Det vill säga, om Emil inte lyckades komma ikapp och stjäla bollen av honom.
Snart befann han sig sida vid sida med sin motståndare som tvingades sakta in för att inte enkelt bli bortfintad och berövad på bollen. Han hukade sig, hans motståndare hukade sig och där stod de, en duell viljor emellan och ingen annan närmre än ett par, tre meter bort. Peter, för det var det han kunde komma ihåg att motståndaren hette, försökte finta honom till vänster, men han var snabbare än så. Till höger, men det var också ett misslyckande. När han försökte svänga runt helt och göra så att Emil tappade honom, så var nederlaget ett faktum – Peter vände åt vänter, igen, han själv åt höger och för vad hans motståndare tyckte så dök han upp ur tomma intet och slog bollen ur hans händer och passerade honom på ett ögonblick, på väg emot den andra korgen.
Men det skulle vara dumt att tro att han bara kunde springa själv över hela planen och göra poäng, inte ens hans eget lag ville låta honom göra det, utan höll sig vid sidan av, utan att röra på en fena för att hjälpa honom när motståndarlaget kom efter honom. Men var han tvungen att göra det själv, skulle han göra det själv.
Snart dök Peter upp framför honom och återigen stod de ansikte mot ansikte, hukade, bollen studsandes upp och ner mellan golvet och hans friska hand, i en ny tvekamp.
”Hur går det med din pojkvän då?” Hånleendet på den andres läppar var ett måste.
”För din information så är jag inte gay.” Emil försökte komma förbi honom, käkarna sammanbitna för att hålla tillbaka hans irritation över kommentaren. Var det inte lite väl uttjatat nu? Säkerligen måste väl Sebastian försökt att komma på någonting bättre, eller någon annan för den delen? För det var väldigt enkelt för honom att bevisa sin heterosexualitet.
”Inte vad jag har hört.”
”Tror jag säkert.”
Peter försökte slå bollen ifrån honom, lyckades inte.
”Jag hörde att du hade en ny kille på gång också.” Han fortsatte att flina. ”Var en inte tillräckligt? Var han inte nog bra i sängen? Stjärtgosse.”
Både underhållande och förargelseväckande. Hörde inte läraren vad han sa? Eller han kanske bara inte brydde sig. ”Jag har en flickvän, om du undrade.”
”Åh,” Peter höjde ögonbrynen, tycktes för en stund räta på sig, men när han försökte ta sig förbi så var han där och blockerade honom i alla fall. ”Vad heter hon då? Transa förmodar jag.”
Emil himlade med ögonen. ”Lika mycket transa som din flickvän, Peter.” Han försökte trycka bort honom med axeln, men tvingades inse att han faktiskt var för klen för att kunna lyckas med det. ”Hon heter Christian.”
”Fy fan, vad äckligt!” Han knuffade till honom i bröstkorgen, men Emil tänkte inte ge vika. ”Om du ska ljuga om din pojkvän borde du väl i alla fall försöka att komma på ett bra namn!” Resten av klassen skrattade åt kommentaren, Emil suckade. ”Christian är ett killnamn, jäkla fikus!”
”Och fikus är en blomma, din okunniga jävel.”
Värsta comebacken någonsin.
”Vem bryr sig, du har en pojkvän som heter Christian.” Peter skrattade och ställde sig upprätt. Alla andra skrattade. Som om han hade dragit ett förstklassigt skämt.
”Det har jag inte!” Han ställde sig upprätt, tog bollen under armen. ”Christian är ett unisexnamn.”
”Hörde ni det; Emil har en pojkvän i alla fall!”
Klassen skrattande.
Det var sista droppen som fick bägaren att rinna över. Han hade inte en pojkvän och Christian var inte ett killnamn. Så jävla svårt kan det inte vara att förstå. Det är skillnad på killnamn och unisexnamn. Unisexnamn är för både killar och tjejer. Christian är ett unisexnamn. Det borde gå att pränta in i till och med Peters hårda träskalle. Vad levde han i för århundrade? Sextonhundratalet? Nej, Emil var trött. Trött på att få höra att han var homosexuell fastän han inte var det, trött på att det aldrig var någon som lyssnade på honom och trött på att alla trodde att de bara kunde köra rakt över honom.
Han smällde in basketbollen, med kraften av båda hans händer bakom, i Peters bröstkorg så att han föll omkull och slog ryggen i golvet.
”Vad håller ni på med därborta?”
”Tjänar dig rätt.” Emil såg ner på honom där han låg på golvet innan han gick emot läraren, de bara fötterna som smällde emot golvet i ren ilska. ”Jag går till rektorn, för jag antar att det är dit du kommer att skicka mig i alla fall.”
Läraren suckade. ”Emil, du kan inte...”
”Spara ditt predikande till någon annan, jag vill inte höra.” Han passerade idrottsläraren, drog av sig den färgade västen över huvudet och räckte den till honom. Det var inte som att någon annan skulle bli skickad till rektorn, för det var aldrig någon lärare som brydde sig om någon gav sig på honom. Så länge det inte riskerade att dras på en polisanmälan på grund av misshanden, som sist.
Fan, vad hans arm värkte.

TJUGOTVÅ - BREAK MY FALL

Det var mycket som Emil inte kunde förstå nuförtiden.
Varför han alltid verkade hamna i slagsmål som slutade på rektorns kontor för hans del. Eller hur det kom sig att han lyckats, tja, inte klå upp kanske, men, orskaka en viss skada på två av sina plågoandar inom loppet av bara en månad, inte ens det. Även om en ömmande bakdel knappast kunde klassificeras som ens 'en viss skada'. Men han förstod inte varifrån han fått att tappa humöret och vilja orsaka dem skada och smärta. Han brukade inte vara så hetsig tidigare. Inte alls.
Men sen förstod han inte heller hur han inte bara lyckats få Sebastian att hålla sig undan – även om han misstänkte att närblodet, blåmärkena och kyssen hade någonting med det att göra – och hur han möjligtvis kunde ha fått en flickvän som Christian.
Emil såg ut igenom fönstret, ut från sin vanliga buss, ut mot de ack så igenkännbara vyerna bestående av träd och – ja – mer träd.
Det var faktiskt lite tråkigt, tyckte han. Lite sorgligt att Sebastian inte fanns i närheten längre. Det var så mycket svårare att gnida in det i hans ansikte och se besvikelsen hos honom, när han inser att hans livsmål är borta, när han inser att han offer inte är bög, utan helt heterosexuell och dessutom har en flickvän.
Bussen stannade där den stannade förra gången då den stannade någonstans den inte brukade stanna. Samma tankekedja hanns nästan spelas upp i hans huvud innan han insåg att senariot var exakt detsamma som förra gången; Bussen hade stannat där den inte brukar stanna, det var Sebastian som klev på och den enda lediga platsen var – precis – den bredvid honom.
Fan.
”K-Kan...” frågade Sebastian stammande som bussen började rulla vidare återigen. ”Kan j-jag få sitta här... bredvid d-dig?” Han lyfte inte blicken ifrån Emils väska och det annars tomma sätet.
Bra, tänkte Emil. Äntligen slapp han bli behandlad som skit av honom.
”Emil...?”
Han drog undan sin väska. ”Sätt dig bara ner.”
Så satte han sig ner, hans egen väska försiktigt placerad i hans knä. Emil såg ut igenom fönstret igen. Hans muntra humör var så gott som bortblåst.
Tsk.
Han var i alla fall hemma snart.
I ögonvrån kunde han skymta Sebastian som nickade till med huvudet för att sedan dra upp det med ett ryck. Han föll åt sidan, snuddade hans arm, ryckte till och satte sig till rätta igen. Emil drog sig vänstra arm till sig, drog sig närmare fönstret. Det hade känts som en stöt gick igenom honom när Sebastian snuddat vid hans arm.
Tiden gick.
Han fortsatte att se ut igenom fönstret, Sebastian fortsatte att se ner i sin väska och fortsatte att nicka till i några minuter innan han slutade – huvudet fortfarande hängandes ner. Han borde få ont i nacken av hängandet.
Ingen av dem sa ett ord. Han började tro att hans fiende hade somnat. Och han som snart skulle av bussen.
Emil såg på den andre, som uppenbarligen sov – det sov man tydligt nu på den tunga andhämtningen – sträckte på ryggen i hopp om att han kanske skulle vakna, kände några låsningar släppa men lyckades inte med planen. Han såg ut igenom fönstret och såg hans hållplats närma sig snabbt.
Han tryckte in stoppknappen som gav ifrån sig ett plingande ljud, bussen saktade in men Sebastian vaknade inte. Kunde inte den satans bortskämda, idiotiska, lögnaktiva imbecillen vakna utan att man faktiskt var tvungen att göra någonting för att väcka honom?
Bussen stannade.
Sebastian fortsatte att sova.
Emil reste sig upp.
Han rörde inte på sig mer än att han bröstkorg hävde sig under andetagen han drog. Den jäveln gjorde det säkert med flit.
Han suckade. Hoppades att inte busschauffören skulle börja köra iväg innan han klivit av.
Så försökte han sig på att tränga sig förbi den sovande idioten utan att de rörde vid varandra mer än nödvändigt och utan att råka väcka honom. Försiktigt, försiktigt. Än så länge hade ingenting hänt, han var halvvägs förbi. Försiktigt...
Han fastanade i... någonting... hans skosnöre eller byxben eller någonting. Emil snubblade, föll, hoppades på att kunna ta emot sig och hoppades att Sebastian insåg nu när han vaknade hur mycket han egentligen var i vägen. Men såg kände han en arm kring sin midja, kanske rent av två, som hindrade hans fall. Som drog honom tillbaka bakåt och som för en stund höll honom kvar i vad som nästan kändes som en omfamning. Han hjärta hoppade över ett slag, slog sedan tre extra – extra snabbt, extra hårt. Och de där jäkla fjärilsvingarna.
Han drog sig undan och såg på Sebastian som placerade sina händer ovanpå väskan igen.
”D-Du hade bara behövt väcka mig...” sade han lågt, knappt högre än den mest ljudlösa vindpust.
Emil harklade sig. ”Ja. Ja, då kommer jag väl ihåg det till nästa gång då!”
Han skyndade sig av bussen. Det stora fordonet stängde bakdörren och körde iväg. Lämnade honom kvar vid den snötäckta vägkanten med ett bultande hjärta och en känsla i magen han varken riktigt kunde eller riktigt ville identifiera.
”Vad fan var det där?”
Varför fångade Sebastian honom när han föll? Varför lät han inte honom falla och slå sig blodig emot ett armstöd eller någonting? Varför? Varför... varför bultade hans hjärta fortfarande?

TJUGOTRE - STÖRANDE SIGNALER

En signal. Två signaler.
Emil famlade trött i mörkret som omgav honom, sökte blint efter den skrikande telefonen.
Tre signaler.
Hittade en lampa, som tyvärr revs ner i golvet.
Fyra signaler. Fem signaler.
Hittade en fjärrkontroll, en hårborste, en tom plastmugg från IKEA som också åkte ner i golvet med ett ihåligt ljud. Var fanns den satans maniken när man nu ansträngde sig för att faktiskt försöka svara i den? Ah, han hittade den!
”Hallå?”
"Svara inte med hallå.”
Emil suckade. ”Vad är klockan?” Han satte sig upp i sängen, såg sig runtom, granskade den än så länge suddiga och ljusfattiga omgivningen, gnuggade sig förstrött i ögonen för att finna att den inte blev mycket klarare än så i det mörka rummet.
”Halv sju.”
”Har du inget bättre för dig halv sju på morgonen, min käre bror?” Han lade sig ner i sängen, fortfarande med John Blunds sömnpulver i ögonen. Han klämde telefonen emot örat med axeln, drog sin icke-gipsade hand igenom det ceriserosa håret – som inte hade blivit hans normala hårfärg när han hade försökt skölja ur färgen, men som han hade lärt sig fick vara en del av honom för tillfället.
”Vad kan vara viktigare än ens eget kött och blod?”
Han fick erkänna att det faktiskt var ett bra svar.
”Vad vill du?”
”Jag tänkte ringa din rektor...” började Erik.
”Vad ska det vara bra för?”
”...Så att du inte blir misshandlad i skolan fler gånger.” En tung utandning hördes från andra sidan linjen. ”Emil, jag vill inte få höra ifrån sjukhuset att du ligger på intensiven eller värre. Och dina lärare tror att det är du som är bråkig och att du har dig själv att skylla.”
Han såg ut genom fönstret. Frosten hade klättrat långt på glaset under natten, bildat ett vackert mönster kring kanterna. ”Är det inte så det är då?”
Erik suckade. ”Det vet både du och jag att det inte är.”
Han satte sig upp, lade trött ner telefonen på sängen och brydde sig inte om att berätta för sin bror att vänta ett ögonblick medans han tog på sig lite kläder. Trött sträckte han på sig, långsamt, med armarna spretandes åt de flesta håll och ett antal låsningar i ryggen som släppte innan han återigen slappnade av med en suck som rullade igenom kroppen. Emil böjde sig ner emot golvet, ryggkotorna syntes skarpa genom huden då han lutade sig fram, skulderbladen som vassa klippor, han plockade upp tröjan som låg på golvet och drog den hastigt över huvudet, det rosa hårtestarna hamnade i ett oordnat virrvarr som han inte brydde sig om att ordna igen.
Så lyfte han telefonen till örat igen.
”...allå, HALLÅ?” hördes en röst ropa ur luren.
”Jag är här.”
”Vad höll du på med? Somnade du?”
Han reste sig upp från sängen och vandrade bort till den åldrande fåtöljen som redan hade börjat samla på sig en hög med kläder igen, han borde verkligen lära sig att vika in saker i garderoben om det är rent och använda tvättkorg till det smutsiga. ”Jag drog på mig en tröja.” Han valde ut ett par byxor ur högen, var inte mer noga med hur de såg ut än att de inte hade en fläck någonstans som skulle synas tydligt på det beige tyget.
”Åh. Då tyckte du att du inte orkade säga 'vänta ett ögonblick?' eller vad?”
”Precis.”
Erik suckade ytterligare en gång innan de båda tystnade.
Han satte sig återigen på sängen, plockade upp en lila strumpa, en som låg nära hans fötter, ifrån golvet och sträckte sig efter en orange någon meter bort, brydde sig inte om att hitta den matchande strumpan till någon av dem. De vassa kotorna och skarpa skulderbladen doldes nu under det svarta bomullstyget. Han drog på dem på fötterna - den lila på den vänstra, den orange på högra foten – telefonen klämd mellan örat och axeln på nytt.
”Du kommer inte att få min tillåtelse att ringa till rektorn hur länge du än väntar.”
”Emil...”
”Låt inte så där åt mig” fräste han nästan. ”Jag har slutat hoppas på lärarna för flera år sedan, det är dags att du gör det, du med.”
”Jag tror inte att sjuttonåringar ska vara så cynisk som du är.”
Emil reste sig upp, började gå ut ur sovrummet, slog foten i tröskeln och svor ljudlöst. ”Nu är jag det i alla fall.” Han fortsatte ut till köket.
Brodern harklade sig på andra sidan linjen. ”Det jag menade var att jag inte vet om jag vill att min lillebror är så cynisk att han tror att hela världen är emot honom.”
”Inte hela världen” rättade han. ”Bara den här staden.”
En tredje suck kom från hans äldre bror.
”Jag vet ändå inte vem som gjorde det.” Emil öppnade kylskåpet och tog fram ett paket öppnad mjölk, lyfte ner en mugg från en av hyllorna. Såg på mjölkförpackningen att den hade gått ut två dagar tidigare, men struntade i det, med tankarna om att två dagar efter bäst-före datumet inte hade dödat någon, hällde upp i muggen till bredden.
”Emil...”
”Nu låter du så där igen.” Han tog fram chokladpulver och rörde ner i muggen. ”Jag ljuger inte.” Den ogipsade handen drogs igenom hans hår som trillat i vägen för hans synfält, ställde sedan in muggen i mikron för att värma innehållet.
”Jaja” suckade brodern igen. ”Ät en ordentlig frukost i alla fall, inte bara varm choklad!”
Emil skrattade kort. ”Du vet att livet fortkortas när man suckar.”
”Livet förkortas av att ha en bror som dig!” skrattade Erik. ”Sköt om dig i alla fall. Och kom förbi om någon dag.”
”Jadå bror.”
Mikrovågsugnen pep till, signalerade att uppvärmningen var avslutad.
”Jag älskar dig.”
Emil log och lade på luren, öppnade mikron och tog ut koppen med det rykande innehållet. Öppnade kylskåpet och tog ut en yoghurt med jordgubbar och hallon, bara för att tillfredställa broderns behov av att ta hand om honom. Han vände sig om, lutade bak emot diskbänken och höll den varma koppen mellan händerna. Tog en klunk. Kände syskonkärleks värme sprida sig igenom kroppen. Eller var det kanske den varma chokladen?
Ett leende bredde ut sig på hans läppar. En tanke drog hastigt förbi i hans huvud, men lämnade spår efter sig som varade desto längre.
”Jag älskar dig med, bror.”

TJUGOFYRA - OUTTALADE MENINGAR

”I will write on the board what you are going to do this lesson and I expect everyone to be done with it at the end of class.”
Den sträva kvinnorösten drog fram genom klassrummet och fyllde varenda vrå av det. Omöjligt att slippa ifrån Evas engelska uttal om man befann sig i samma rum, det var knappt så att man gjorde det även om man befann sig flera rum bort.
Language Focus, Reading Part II och Speaking var de uppgifter som fick hamna på tavlan innan lärarinnan slog sig ned på stolen bakom katedern och började läsa igenom de otaliga papper som hon hade samlade i diverse olika mappar.
Emil hade redan gjort de uppgifterna för två lektioner sedan. Man var så effektiv under skoltimmarna när man inte hade någon att prata med i klassrummen. Fast... han hade inte gjort speaking, men det var ganska uppenbart varför. Vanligtvis brukade han göra talövningarna med läraren, men just nu verkade hon fullt upptagen med att rätta rapporterna som eleverna lämnat in förra veckan.
Han kastade en blick, halvt skymd av den rosa luggen, mot Sebastians håll. Flickorna hade redan dragit sig dit – de som inte redan satt i närheten av honom – och fråga om han kanske vill göra talövningen med dem, eller om han kanske kunde hjälpa dem med de andra två övningarna. För de var förmodligen helt inkapabla till det själva. Även killarna vände sig till honom, även om det var mer för att snacka än att göra någonting annat.
Sebastian vände sig om, såg åt hans håll med hasselnötsfärgade ögon, han riktade blicken ner i sina papper igen. Nåväl, han fick vänta tills lärarinnan Eva Appelkvist var klar med sina rättningar, för det skulle inte finnas någon annan i det klassrummet som frivilligt skulle genomgå en engelska övning tillsammans med honom.
Emil såg åter till den brunhårige. Himlade med ögonen innan blicken igen fästes vid honom. Vem var han att säga att Emil var anorektiker egentligen? Han var själv mycket smalare än honom! Och så som han inte verkade lägga någon uppmärksamhet vid någon av tjejerna som hängde vid hans bord – och drog till sig irriterade blickar från en lärarinna som inte gjorde någonting åt saken – så kunde man tro att det var han som var homosexuell.
Kan inte du bara låta mig vara?
Så skulle Emil vilja säga åt honom.
Kan du inte bara låta mig vara? Jag låter dig vara så mycket som jag bara kan, så det är väl inte för mycket begärt?
Sebastian såg upp på en av flickorna. En blond en, som log likt en liten flicka som just fått en alldelens egen hundvalp. Hon sade någonting till honom, han kände irritationen blossa upp honom nästan på ren automatik.
Om du inte kan låta mig vara kan du väl i alla fall låta bli att sprida falska rykten om mig? Eller åtminstone säga åt dina gorillor att sluta puckla på mig.
Blondinen drog sin hand igenom Sebastians ljusbruna.
Flirta kan de väl ändå göra vid bättre tillfällen? Till exempel när det inte är lektion!
Emil knep ihop käkarna och greppade hårdare kring pennan i sin hand. Spände blicken i dem båda och hoppades att någon av dem skulle självantändas.
Men Sebastian föste undan hennes hand, ett vagt leende på hans läppar men hennes hade bleknat. Hon såg inte speciellt arg ut egentligen, men desto mer besviken. Hon vände sig om och slog sig ner på stolen framför honom, kastade en snabb blick bak innan hon vände sig fram igen.
Tack!
Tafsa kan man väl göra när inte det var tjugo andra personer att se på? Var hon exhibitionist eller?
Och vad höll Sebastian på med egentligen? Sitta där och fånle.
Hastigt såg han ut igenom fönstret. Vad höll han själv på med egentligen? Sen när brydde han sig om vad Sebastian sysslade med på lektionerna? Eller vem som tog på honom – eller vem som helst annars för den delen? Egentligen borde han bara säga åt honom att sluta trakassera honom, få det bortgjort. Men det skulle förmodligen inte göra någon som helst skillnad. Eller så skulle de leda till mer trakasserier. Då var han lika hjälpt av att låta bli att säga någonting.
”Emil?”
Han såg upp på ägaren till rösten som tilltalat honom. Kain. Ett leende bredde ut sig över hennes läppar.
”Vad satt du och drömde om?” frågade hon. ”Du såg nästan lite glad ut.”
Han drog luggen ur ögonen för att kunna se henne bättre. ”Jag var inte glad. Vad vill du?”
”Nej, jag märker det...” Hon lade ner sina böcker på bänkplatsen bredvid honom, drog en hårslinga bakom örat. ”Jag tänkte att vi kanske skulle kunna göra Speaking-biten tillsammans?”

the fushidara chronicles