TJUGOFYRA - OUTTALADE MENINGAR
”I will write on the board what you are going to do this lesson and I expect everyone to be done with it at the end of class.”
Den sträva kvinnorösten drog fram genom klassrummet och fyllde varenda vrå av det. Omöjligt att slippa ifrån Evas engelska uttal om man befann sig i samma rum, det var knappt så att man gjorde det även om man befann sig flera rum bort.
Language Focus, Reading Part II och Speaking var de uppgifter som fick hamna på tavlan innan lärarinnan slog sig ned på stolen bakom katedern och började läsa igenom de otaliga papper som hon hade samlade i diverse olika mappar.
Emil hade redan gjort de uppgifterna för två lektioner sedan. Man var så effektiv under skoltimmarna när man inte hade någon att prata med i klassrummen. Fast... han hade inte gjort speaking, men det var ganska uppenbart varför. Vanligtvis brukade han göra talövningarna med läraren, men just nu verkade hon fullt upptagen med att rätta rapporterna som eleverna lämnat in förra veckan.
Han kastade en blick, halvt skymd av den rosa luggen, mot Sebastians håll. Flickorna hade redan dragit sig dit – de som inte redan satt i närheten av honom – och fråga om han kanske vill göra talövningen med dem, eller om han kanske kunde hjälpa dem med de andra två övningarna. För de var förmodligen helt inkapabla till det själva. Även killarna vände sig till honom, även om det var mer för att snacka än att göra någonting annat.
Sebastian vände sig om, såg åt hans håll med hasselnötsfärgade ögon, han riktade blicken ner i sina papper igen. Nåväl, han fick vänta tills lärarinnan Eva Appelkvist var klar med sina rättningar, för det skulle inte finnas någon annan i det klassrummet som frivilligt skulle genomgå en engelska övning tillsammans med honom.
Emil såg åter till den brunhårige. Himlade med ögonen innan blicken igen fästes vid honom. Vem var han att säga att Emil var anorektiker egentligen? Han var själv mycket smalare än honom! Och så som han inte verkade lägga någon uppmärksamhet vid någon av tjejerna som hängde vid hans bord – och drog till sig irriterade blickar från en lärarinna som inte gjorde någonting åt saken – så kunde man tro att det var han som var homosexuell.
Kan inte du bara låta mig vara?
Så skulle Emil vilja säga åt honom.
Kan du inte bara låta mig vara? Jag låter dig vara så mycket som jag bara kan, så det är väl inte för mycket begärt?
Sebastian såg upp på en av flickorna. En blond en, som log likt en liten flicka som just fått en alldelens egen hundvalp. Hon sade någonting till honom, han kände irritationen blossa upp honom nästan på ren automatik.
Om du inte kan låta mig vara kan du väl i alla fall låta bli att sprida falska rykten om mig? Eller åtminstone säga åt dina gorillor att sluta puckla på mig.
Blondinen drog sin hand igenom Sebastians ljusbruna.
Flirta kan de väl ändå göra vid bättre tillfällen? Till exempel när det inte är lektion!
Emil knep ihop käkarna och greppade hårdare kring pennan i sin hand. Spände blicken i dem båda och hoppades att någon av dem skulle självantändas.
Men Sebastian föste undan hennes hand, ett vagt leende på hans läppar men hennes hade bleknat. Hon såg inte speciellt arg ut egentligen, men desto mer besviken. Hon vände sig om och slog sig ner på stolen framför honom, kastade en snabb blick bak innan hon vände sig fram igen.
Tack!
Tafsa kan man väl göra när inte det var tjugo andra personer att se på? Var hon exhibitionist eller?
Och vad höll Sebastian på med egentligen? Sitta där och fånle.
Hastigt såg han ut igenom fönstret. Vad höll han själv på med egentligen? Sen när brydde han sig om vad Sebastian sysslade med på lektionerna? Eller vem som tog på honom – eller vem som helst annars för den delen? Egentligen borde han bara säga åt honom att sluta trakassera honom, få det bortgjort. Men det skulle förmodligen inte göra någon som helst skillnad. Eller så skulle de leda till mer trakasserier. Då var han lika hjälpt av att låta bli att säga någonting.
”Emil?”
Han såg upp på ägaren till rösten som tilltalat honom. Kain. Ett leende bredde ut sig över hennes läppar.
”Vad satt du och drömde om?” frågade hon. ”Du såg nästan lite glad ut.”
Han drog luggen ur ögonen för att kunna se henne bättre. ”Jag var inte glad. Vad vill du?”
”Nej, jag märker det...” Hon lade ner sina böcker på bänkplatsen bredvid honom, drog en hårslinga bakom örat. ”Jag tänkte att vi kanske skulle kunna göra Speaking-biten tillsammans?”
Den sträva kvinnorösten drog fram genom klassrummet och fyllde varenda vrå av det. Omöjligt att slippa ifrån Evas engelska uttal om man befann sig i samma rum, det var knappt så att man gjorde det även om man befann sig flera rum bort.
Language Focus, Reading Part II och Speaking var de uppgifter som fick hamna på tavlan innan lärarinnan slog sig ned på stolen bakom katedern och började läsa igenom de otaliga papper som hon hade samlade i diverse olika mappar.
Emil hade redan gjort de uppgifterna för två lektioner sedan. Man var så effektiv under skoltimmarna när man inte hade någon att prata med i klassrummen. Fast... han hade inte gjort speaking, men det var ganska uppenbart varför. Vanligtvis brukade han göra talövningarna med läraren, men just nu verkade hon fullt upptagen med att rätta rapporterna som eleverna lämnat in förra veckan.
Han kastade en blick, halvt skymd av den rosa luggen, mot Sebastians håll. Flickorna hade redan dragit sig dit – de som inte redan satt i närheten av honom – och fråga om han kanske vill göra talövningen med dem, eller om han kanske kunde hjälpa dem med de andra två övningarna. För de var förmodligen helt inkapabla till det själva. Även killarna vände sig till honom, även om det var mer för att snacka än att göra någonting annat.
Sebastian vände sig om, såg åt hans håll med hasselnötsfärgade ögon, han riktade blicken ner i sina papper igen. Nåväl, han fick vänta tills lärarinnan Eva Appelkvist var klar med sina rättningar, för det skulle inte finnas någon annan i det klassrummet som frivilligt skulle genomgå en engelska övning tillsammans med honom.
Emil såg åter till den brunhårige. Himlade med ögonen innan blicken igen fästes vid honom. Vem var han att säga att Emil var anorektiker egentligen? Han var själv mycket smalare än honom! Och så som han inte verkade lägga någon uppmärksamhet vid någon av tjejerna som hängde vid hans bord – och drog till sig irriterade blickar från en lärarinna som inte gjorde någonting åt saken – så kunde man tro att det var han som var homosexuell.
Kan inte du bara låta mig vara?
Så skulle Emil vilja säga åt honom.
Kan du inte bara låta mig vara? Jag låter dig vara så mycket som jag bara kan, så det är väl inte för mycket begärt?
Sebastian såg upp på en av flickorna. En blond en, som log likt en liten flicka som just fått en alldelens egen hundvalp. Hon sade någonting till honom, han kände irritationen blossa upp honom nästan på ren automatik.
Om du inte kan låta mig vara kan du väl i alla fall låta bli att sprida falska rykten om mig? Eller åtminstone säga åt dina gorillor att sluta puckla på mig.
Blondinen drog sin hand igenom Sebastians ljusbruna.
Flirta kan de väl ändå göra vid bättre tillfällen? Till exempel när det inte är lektion!
Emil knep ihop käkarna och greppade hårdare kring pennan i sin hand. Spände blicken i dem båda och hoppades att någon av dem skulle självantändas.
Men Sebastian föste undan hennes hand, ett vagt leende på hans läppar men hennes hade bleknat. Hon såg inte speciellt arg ut egentligen, men desto mer besviken. Hon vände sig om och slog sig ner på stolen framför honom, kastade en snabb blick bak innan hon vände sig fram igen.
Tack!
Tafsa kan man väl göra när inte det var tjugo andra personer att se på? Var hon exhibitionist eller?
Och vad höll Sebastian på med egentligen? Sitta där och fånle.
Hastigt såg han ut igenom fönstret. Vad höll han själv på med egentligen? Sen när brydde han sig om vad Sebastian sysslade med på lektionerna? Eller vem som tog på honom – eller vem som helst annars för den delen? Egentligen borde han bara säga åt honom att sluta trakassera honom, få det bortgjort. Men det skulle förmodligen inte göra någon som helst skillnad. Eller så skulle de leda till mer trakasserier. Då var han lika hjälpt av att låta bli att säga någonting.
”Emil?”
Han såg upp på ägaren till rösten som tilltalat honom. Kain. Ett leende bredde ut sig över hennes läppar.
”Vad satt du och drömde om?” frågade hon. ”Du såg nästan lite glad ut.”
Han drog luggen ur ögonen för att kunna se henne bättre. ”Jag var inte glad. Vad vill du?”
”Nej, jag märker det...” Hon lade ner sina böcker på bänkplatsen bredvid honom, drog en hårslinga bakom örat. ”Jag tänkte att vi kanske skulle kunna göra Speaking-biten tillsammans?”
